Det som retar mig med medias rapportering av påstått aggressiv skatteplanering med hjälp av exempelvis advokatbyrån Appleby i Bermuda är den nästan goebbelsinspirerade hatiska tonen. Tittarna och läsarna får reda på att förövarna – till exempel EF-grundarna Bertil Hult – förtjänar vårt förakt, men vi får inte reda på vad som egentligen skett och hur Hult och andra gått till väga. Hatet verkar, i den höge stilbildarens efterföljd, vara själva syftet.
Psykoinfantilism innebär kvarstående barnsliga personlighetsdrag trots normal biologisk utveckling och intellektuell nivå. Det är väsentligt att försöka få grepp om hela den utveckling som har lett till att makteliten och delar av befolkningen nu tänker och handlar extremt barnsligt, trots sin vuxna gestalt och sitt vuxenspråk.
Polen och Ungern har samma inställning till migration, nämligen tvärnej (om det inte handlar om folk som ser likadana ut som polackerna och ungrarna, exempelvis ukrainare, eller om migranten investerar 300 000 euro i Ungern vilket ger honom permanent uppehållstillstånd).
I motsats till dessa två länder är Sverige och USA invandringsvänliga. Men det är ändå en himla skillnad på Sveriges och USAs migrationspolitik. Det framgår till exempel av den över hundrasidiga bok – Welcome to the United States, A Guide for New Immigrants – som amerikanska myndigheter erbjuder nyanlända.
Det största problemet med Hanif Bali (enligt Expressens krönikör Isobel Hadley-Kamptz), är att han är så populär. Han har flera likes på sina inlägg än någon annan politiker. Däribland från sådana som inte alltid uttrycker sig med den finess man skulle önska i ett politiskt samtal, och säkert en och annan nazist också. Den så kallade ”svansen”.
Tänk dig att du ska göra något stort, spännande och möjligtvis farligt, till exempel att hoppa från en flygmaskin på hög höjd. Det finns två väsensskilda metoder att förbereda sig. Den ena är att gå på kurs i flygplanshopp, skaffa sig fallskärm och noggrant lära sig allt om dess funktioner, kontrollera utrustningen i samband med hoppet och sedan, troligen med hjärtat i halsgropen, slänga sig ut från planet och dra i snöret. Den andra är att utan andra förberedelser än en lektion i självtillit rätt och slätt slänga sig ut från planet och hoppas på det bästa.
Behöver demokratin vitaliseras? Behöver riksdagens självständighet stärkas? Behöver grundlagen reformeras i grunden? Mitt svar är ja.
Den svenska demokratin uppfyller visserligen de grundläggande kraven på mänskliga rättigheter, fri åsiktsbildning – tryckfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet – och allmänna och fria val men är samtidigt förenad med allvarliga brister som sammanhänger med frånvaron av maktdelning tillsammans med att den offentliga makten i praktiken utövas av partieliterna som inte är offentligrättsligt reglerade. Därmed undgår den all form av insyn, granskning och kontroll.
Under min livstid har det med jämna mellanrum, till synes oberoende av trender och konjunkturer, dykt upp ”anti-rörelser”. Jag har själv varit en del av några av dem: anti-kärnkraftsrörelsen, anti-schlagerfestivalen, anti-apartheidrörelsen, anti-USA-imperialismen, för att nämna några. Att vara anti-auktoritär i vår tid är närmast ett obligatorium.
Jag talade med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro om #metoo-kampanjen. Eller rättare sagt var det jag som talade om kampanjen, för till min förvåning kände hon inte till den. Bara det är intressant. Efter att ha tagit del av svenska medias bevakning av kampanjen trodde jag att hela världen, eller i varje fall västvärlden, kokade av kvinnovrede. Min lärarinna är ändå en högt bildad och synnerligen vaken dam, men inte ett pip om #metoo hade nått henne.
Som bekant så pågår sedan en tid en diskussion på några av Sveriges kultursidor om vilka män (eller möjligen vilka slags män) som ligger bakom alla sexuella övergrepp som kommit fram i rampljuset i samband med #metoo- och #tystnadtagning-uppropen. För att göra en lång historia kort så kan man skönja två huvudlinjer på kultursidorna, nämligen 1) bara vissa män är förövare, och 2) alla män är förövare.
Häromdagen fick jag en bra fråga av en läsare. Frågan löd så här: Hur kommer det sig egentligen att vanliga medborgare i Sverige fortfarande går på myten om att höga skatter ger bättre välfärd, när det själva verket inte gör det?
Att frågan är bra beror, enligt min uppfattning, på att den är till synes enkel men har många trovärdiga men sinsemellan olika svar (och nu utgår jag från att de påstådda sakförhållandena är sanna, alltså att svenskar tror att ökade offentliga intäkter ger bättre välfärd medan det i verkligheten inte är så).
Fredagsmorgonen den 10 november kapades radiostationen Mix Megapol i Malmös sändning av någon som bytte ut sändningen mot vad som kallats ”jihadistmusik”. Sången som spelades, ”For the sake of Allah”, beskrivs i flera medier som ”en rekryteringslåt för terrorsekten IS”.
Jag har lyssnat på sången och läst låttexten och tyvärr måste jag göra er alla, ni som övertygats om att Islamiska Staten ”inte har något med islam att göra”, besvikna. För jag fann nämligen att samtliga idéer i låten kom från islams båda huvudkällor: Koranen och profeten Muhammeds undervisning.
Min vän Ian Wachtmeister är död. Jag besökte honom i september i hans hem på Upplandsgatan. ”Vi får se vem som håller längst”, sa han, ”julgrisen eller jag”.
Sedan flyktingkrisen 2015 har vi gång på gång hört om EU-förhandlingar för att kvotera asylsökande på medlemsländerna. Utgångspunkten är ett ganska begränsat årligt antal för hela kontinenten, som EU bestämmer sej för. Sverige och andra vill ha sådana kvoter, men inte minst östländer, bland andra Ungern och Polen, motsätter sej. Nyligen kom en ny rapport i pressen om hur dessa förhandlingar misslyckats. Men flera länder håller på principen, bland andra Sverige, och förhandlingarna skall tas upp igen nästa år.
I förmiddags var jag och min fru på Iittala för att – på mitt initiativ – köpa en vas av Alvar Aalto. Jag tror mig aldrig förut ha köpt något prydnadsföremål, men Aaltos ting är vackra, funktionella och har en historia (av att skapa vackra, funktionella hus och föremål utifrån en stark framtidstro).
Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.
Du menar nazisterna, frågade jag.
Ja, sa han, dels det, men dels också en växande misstro – han drog sig för att använda ett starkare uttryck, sa han – från invandrarnas sida mot svenskarna. Invandrarna tycker att svenskar är rasister.
”Vi” är ett vanligt ord vars innebörd ofta framgår av sammanhanget. Om två par spelar bridge brukar en protokollförare göra prydliga anteckningar om varje spels poängfördelning i en tabell med två kolumner som benämns ”Vi” respektive ”De”. Man vet precis vem som är vem. Samma om Sverige ska möte Tyskland i fotboll. Då betyder ”vi” dels det svenska fotbollslaget, dels alla svenskar som, med undantag för några enstaka landsförrädare, vill att det svenska laget ska vinna. ”Vi vann” står det i så fall i tidningarna efteråt.
Sverige förs ofta fram som exempel på ett alltigenom sekulariserat land, men vad betyder det egentligen?
Ordet sekularism myntades i mitten på 1800-talet, och avsåg en världsåskådning där teologiska dogmer ersattes med rationellt tänkande byggt på vetenskaplig grund. Upplysningens idéer hade ställt människan vid en korsväg; valet stod mellan Gud och vetenskapen.
Det är utmärkt att fokus har satts på kvinnor som utsatts för kränkande behandling av män. Harvey Weinstein är ju bara en i detta sorgliga kulturfenomen som ju alltid förekommit i Hollywood. Exempelvis har David O. Selznicks så kallade prolongationssoffa från 30-talet beskrivits i flera skådespelerskors memoarer. Svineri och övergrepp ska givetvis beivras.
Bilden är emellertid ofullständig. En viktig bit saknas.
En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.
Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.
Ordet ”skatteparadis”, ses av många omedelbart inför deras inre öga, Karibien med palmer, vita sandstränder och skattefusk i metervara. Därför är det knappast en tillfällighet att media, som har börjat publicering av mer än 13 miljoner dokument från, bland annat advokatbyrån Appleby, har valt att kalla dem ”paradise papers”.
Hur dokumenten tillhandahållits har ingen förklarat, och därför inte heller om det gjorts lagligen, men att endast benämna dem”paradise papers” innehåller en osviklig signal om att det måste finnas belägg för tvivelaktigt, om inte faktiskt kriminellt, beteende bland mer än 120 000 människor och företag som omfattas av dokumenten.
Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.
Många européer förundrar sig över hur de politiskt korrekta ledarna i framförallt Västeuropa kunnat tillåta, eller till och med uppmuntra, en arabisk-muslimsk massinvandring till Europa. Kan det handla om dåligt samvete från kolonialtiden, humanitära stormakters hybris eller kan det helt enkelt vara egenintresse och storebrorskomplex gentemot USA?
För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.
I Finland har vi fler ingenjörsutbildningsplatser per capita än i något annat land. Universiteten och högskolorna lider av kontinuerlig brist på lärare och läromedel. Varenda liten håla i landet står i kö för att få ett eget universitet i den fåfänga tron, att framgångarna i Uleåborg går att kopiera i otaliga exemplar.
Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.
Jag vill inte, protesterade jag. Jag kan inte.
Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Ingen kan. Därför har jag utsett dig.
Det märkvärdiga med den så kallade Paradisläckan är inte att 13,4 miljoner ”dokument” sipprat ut från advokatfirman Appleby i Bermuda. Det märkvärdiga är inte heller att ett antal rika personer fullt lagligt anlitat Appleby för att få hjälp med sina placeringar. Ej heller är det märkvärdigt att ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, likaledes i enlighet med skattereglerna, placerat pengar på Malta. Det märkvärdiga är de smått hysteriska reaktioner saken fått i Sverige. På detta må vi fundera, för det säger något betydelsefullt om svensk ideologi och om makten i Sverige.
Den framstående sovjetryske fysikern Gury Marchuk, som jag personligen råkade känna, drabbades en gång av en mycket besvärlig infektion som ständigt förvärrades trots behandling med antibiotika och andra medel. Inget av detta hjälpte. Som den kunnige matematiske fysiker som Marchuk var genomförde han en matematisk studie av sin egen sjukdom. Han beskrev sitt tillstånd som en växelverkan mellan bakterieangreppet, kroppens immunförsvar och de insatta läkemedlen.
Ett lands historia framställdes länge som en räcka krig och andra konflikter. Dessa händelser berättades kanske främst därför att det var ett enkelt sätt att fånga skolbarnens uppmärksamhet. Så fick till exempel engelska skolbarn börja sin historieundervisning med att läsa om ett nederlag – slaget vid Hastings. Det var lättare att göra begripligt än den krångligare utveckling under århundradena före, som gjort England till ett rike, och därmed möjligt att behärska efter ett avgörande slag.
Gustav Adolfsdagen den 6 november firar man i Göteborg med att äta särskilda bakelser till åminnelse av hjältekonungens död vid Lützen år 1632. Det känns stort för oss stockholmare och för en gångs skull högaktar vi dessa bohuslänningar. Men just i år blir jag denna dag störd och ledsen i min nationella yra av tidningsartiklar om ett nyss uppdagat missförhållande.
För ett tag sedan visade Sveriges Television en ”dokumentärfilm” som hette Tvärvändningen – om svängningen i flyktingpolitiken. Enligt min uppfattning är hela föreställningen om att det skulle ha skett än 180-gradare i svensk invandringspolitik bara fake news. Rätta mig om jag har fel.
DET GODA SAMHÄLLET 