Mot slutet av förra året började det komma reportage om slavhandel i Libyen. Det var svårt att av tidningsartiklar få reda på vad det handlade om eftersom skribenterna var så indignerade över hur världen hanterar svarta människor att fakta liksom inte fick plats.

Att folk faktiskt säljs på något som liknar slavmarknader förefaller ovedersägligt. CNN visade filmsnuttar som visserligen var otydliga men övertygade mig. Folk säljs.

Men redan där fick jag problem. Vem behöver slavar i Libyen (om nu slavarna inte skulle exporteras till Saudiarabien vilket verkar osannolikt)? Lokala jordbrukare, föreslås det i en artikel. Hm. Varför skulle en libysk bonde betala 400 dollar för en slav när han rimligtvis kan få hur många fria arbetare som helst som jobbar för samma svältlön som det kostar att hålla slaven vid liv? Dessutom är slavar, på goda grunder, starkt flyktbenägna. Det liksom ingår i systemet. Det måste finnas polis och rättsväsende och slaverilagar om de ska hållas kvar på arbetsplatsen. Det finns inte i Libyen. Jag fick inte ihop det.

Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Vad jag har för åsikter tänker jag inte fördjupa mig i, men de är solitt anti-PK. Om jag är liberal, konservativ, vänster eller höger vet jag inte säkert, men jag är klart emot det politiskt korrekta och det postmodernistiska. Och för demokratin, således föreställningen att vi medborgare äger nationen och är politikernas uppdragsgivare och herrar.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

Om det hände grejer i världsalltet, det vill säga om saker förändrades, då föll den rådande aristoteliska världsbilden samman. Aristoteles, och hans på Galilei tid dominerande kristna skolastiska efterföljare, förklarade ju att världen var skapad, klar, oföränderlig och perfekt. Hållbar, kan man säga med ett modernt uttryck. Allt var för evigheten. Det mänskliga intellektet skulle inte ägna sig åt att försöka med några förbättringar, för det fanns inget att förbättra, utan bara att genom kontemplation och tankemöda förstå hur välorganiserat allt redan var.

Det finns en utbredd och lättbegriplig föreställning av innebörd att svenska politiker, eller i varje fall kvaliteten på deras beslut, skulle ha blivit sämre under de senaste årtiondena. Själv tror jag att det ligger till på det viset, men tro är tro och säger inte nödvändigtvis något säkert om sakförhållandena. Däremot så kan man nog på rent logiska grunder komma fram till att en försämring av politikens kvalitet varit att vänta under perioden.

Det typiska för det framgångsrika västerlandet, eller i varje fall ett av dess typiska drag, har varit att folk enat sig kring ett antal grundläggande värderingar och institutioner, till exempel att alla förväntas komma i tid till jobbet och att det ska vara val till riksdagen vart fjärde år och att partier som inte kommer upp till fyra procents röstandel inte får mandat i parlamentet. Poängen har varit själva enigheten. Enigheten har gjort att partier som förlorat valen fått bita ihop och tåla sig i stället för att övergå till gerillakrigföring. De har kunnat göra detta med relativt jämnmod eftersom de varit säkra på ett de nya intressen som kommit till makten inte avsett att på någon avgörande punkt kränka motståndarnas kärnintressen.

Ibland säger jag att i valet mellan att leva av eget arbete eller av andras, allt annat lika, så väljer de flesta att leva av andras. Då är det alltid någon som blir upprörd och anklagar mig för att ha en nedlåtande människosyn. Skulle människor inte föredra att arbeta för brödfödan framför att leva på bidrag?

Inte jag i alla fall, säger jag. Mitt problem är att det kommunala försörjningsstödet inte är tillräckligt vasst. Om jag kunde få 75 000 kronor i månaden börjar försörjningsstödet bli konkurrenskraftigt. Då skulle jag nog kunna dra mig ned till soc och resonera om ett transferupplägg vad gällde ansvaret för min försörjning.

Den 15 januari hade Financial Times en huvudledare med rubriken ”Att hålla det sista hoppet från den arabiska våren vid liv”, se ”Keeping the Arab spring’s last hope alive” 

Ledaren handlade om Tunisien och var precis så generös och vänligt förstående mot u-länder, som inte kan sköta sina ekonomier, som det fortfarande välmående västerlandet brukar vara. ”Tunisien är den enda arabiska staten som har bevarat de demokratiska framsteg som gjordes efter revolterna år 2011”, säger Financial Times. Men sedan några veckor pågår alltmer vildsinta folkliga anfall mot den tunisiska regeringen som inte verkar ha bestämt sig för om den ska sätta hårt mot hårt. Kanske börjar den snart skjuta sina medborgare. ”Risken att Tunisien avviker från sin hittills demokratiska väg är uppenbar”, fortsätter tidningen.

Jag är en av dem som brukar uttrycka sig kritiskt om rikspolischef Dan Eliasson. Min kritik går ut på att rikspolischefen strävar efter att Sveriges poliser ska lägga av sina gammaldags batongfasoner och i stället lära sig att lägga huvudet på sned och vara inkännande mot buset. Han försöker göra terapeuter av snutarna. I mer övergripande termer handlar det, enligt min teori, om att det välfärdsindustriella komplexet försöker erövra, kolonisera och sätta sin egen prägel på den svenska våldsapparaten, som hittills legat utanför komplexets kontroll.

Men det där är som sagt bara en teori. Den kan vara fel. Det kan hända att Dan Eliasson tvärtom är en byling av det rätta virket som bara har tänkt ett steg längre. I nedanstående fejkade intervju får du träffa denne Alternative Eliasson (AE).

Om du har tid så läs gärna om Inger Enkvists artikel om hur det går till att bli medborgare i Schweiz. Det råder slående skillnader mellan schweizisk och svensk praxis.

Det har inte alltid varit så. På den tiden när en schweizerfranc var värd en svensk krona, i stället för nästan tio som idag, påminde inte bara valutorna utan också de två ländernas migrationspolitik om varandra.

Min fru är på fädernet en andra generationens – eller kanske tredje; jag vet inte riktigt hur man räknar – invandrare. År 1938 hemställde farfar Marcel ”underdånigst” hos Konungen om att han och hustrun Virginie Albertine måtte bliva tilldelade svenskt medborgarskap (sonen Claude, min frus far, 21 år vid tillfället, anslöt sig till ansökan). Ansökan – en fyrsidig blankett – som en flink avkomma letat fram på Riksarkivet i Marieberg är försedd med en niosidig bilagd personutredning hämtad från en centimetertjock akt från Överståthållarens avdelning för polisärenden avseende Marcels vandel. (Hur Virginie Albertine och Claude skött sig verkar utredaren kriminalkonstapel Gomér inte ha brytt sig så mycket om.)

I frågan om huruvida det är den fria fantasin eller den empiriska verkligheten som bör styra mänskligt tänkande så har jag redan sagt att jag tror att den fria fantasin är nödvändig för de stora genombrotten men att människan är rökt om hon glömmer bort empirins diktat. Jag har också framfört att jag tror att västerlandet nu för tiden är näst intill rökt av just detta skäl på grund av de postmodernistiska tänkandets dominans i vår tid (se mitt tidigare inlägg ”Thorilds ord”). Om du inte vet vad jag menar med postmodernism så läs i stället PK-tänkande. Jag tror att det är ungefär samma sak.

Det fria tänkandet växer ur inälvorna, magen, hormonerna. Det styrs bara av sådant som hunger, berusning och längtan. Det är oregerligt. Det åstadkommer konstnärliga storverk. Men den som bara tänker fritt riskerar att bli som en haschpundare.

När man håller på med företag, särskilt unga och obevisade företag, måste man hela tiden göra bedömningar som till sin natur är osäkra. Är detta ett lovande företag eller är det bara skräp? Sådant går inte säkert att veta och ändå måste man ibland fatta beslut, till exempel om man är en potentiell investerare. Så hur gör man?

Min metod, som inte visat sig kassaskåpssäker, är att man tar stickprov. Man snokar här och man luktar där och gör en uppskattning. Min erfarenhet är att om man gillar vad man erfar så är företaget bättre än vad det verkar. Men även motsatsen är trolig: om det luktar illa så är företaget sämre än man trott. Filosofin är att såsom tingen är i sina delar är de också i sin helhet. Det kan förstås vara fel. Innan man bestämmer sig bör man samråda med andra omdömesgilla granskare.