Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.

Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.