Denna text kommer att utmynna i en paradox som, liksom naturen och livet i allmänhet, inte har någon rationell förklaring utan måste tillskrivas tillvarons återstående mysterier.

Jag har fördomar mot konst och jag vet precis vad det beror på. Det beror på att staten genom bidrag och annan kulturpolitik till den grad har lagt sig i det nationella kulturutövandet att man inte längre vet om det som presenteras som ett stycke konst – vilket borde vara en sökande människas triumfatoriska gestaltning av tillfälliga ögonblick av insikt, flyt och nåd, ibland även förstärkt av en flyktig känsla av helighet – egentligen bara är konstkotteriernas fräcka försök att erövra inte bara kulturanslagen utan också rätten att själva definiera hela konceptet så att statens bidrag fördelas i enlighet med kulturpersonernas egen hierarkiska hackordning.

Gud låter varje år endast ett synnerligen begränsat antal personer med utvecklingsbara konstnärliga anlag födas. Konstnärer är inte som bussförare och laboratorieassistenter vars antal ganska exakt kan regleras med hjälp av studieanstalternas dimensionering och lönesättningen i tjänsten med mera. Riktiga konstnärer, däremot, blir inte fler om så staten utlovar dubbla löner plus akademiska sinekurer för den händelse en enstaka artist lyckats sälja något av sina verk till annan köpare än kommunen.   

Den som gjort de största landvinningarna i grenen ”statlig kulturpolitik för nationens och partiets bästa” var antagligen Lenin. Det är sannolikt hans inflytande som väglett den svenska kulturpolitikens utveckling, ty för honom betydde kultur detsamma som ”möjlig statsnytta” och därför inrättades ett byråkratiskt system som under statlig ledning skulle administrera fram överlägsna kulturella framgångar. Varför skulle inte kulturen gynnas av centralplanering när det gick så bra inom alla andra slags produktion?

Sverige lät sig inspireras och etablerade en statlig kulturpolitik som i kronor var praktiskt taget obefintlig vid förra seklets början men som vid dess slut – något som även gäller flera andra välfärdsländer som också, påhejade av sina nationella skönandar, betraktade kulturen som en del av välfärdssystemet och därför i behov av statsanslag – närmade sig en bnp-procent, kort sagt lika mycket som u-landsbiståndet.

Min föreställning är alltså att offentligt kulturstöd av två skäl på det hela taget är bortkastat. Det första skälet är att utbudet av konstnärliga genier är begränsat och i varje fall betydligt mindre än vad kulturstipendierna räcker till att försörja. Det andra skälet till att jag misstror leninistisk kulturpolitik är att byråkrater – även om de faktiskt någon gång i sin ungdom målat tavlor på konstskolor – inte kan bedöma konstverk med samma obevekliga instinkt som en medelklassare som funderar på att köpa ett verk för egna pengar.

Därför, konkluderar jag, måste Lenins kulturpolitik och resterna därav vara ett totalfiasko. Men det är den inte, det har jag själv konstaterat och däri ligger den paradox som jag inledningsvis flaggade för. Min vän Claude.com, innehavare av artificiell intelligens, hävdar att det jag påstår om kulturpolitik kan vara sant i allmänhet, men definitivt inte gäller för balett.

Om dina erfarenheter av balett, särskilt rysk balett som står högst, påminner om mina och därför begränsar sig till julvisningen av barnberättelsen Nötknäpparen och kanske en eller annan genomliden föreställning av Svansjön så kan jag förstå din skepsis inför Claudes entusiasm.

Just så tänkte jag nämligen även själv fram till dess att jag i närtid upptäckte den ryska balett som startades och drevs av Igor Moisejev fram tills hans död år 2007 vid 101 års ålder. (På bilden firas han av Putin.) Han ska ha gjort omkring 300 balettstycken varav något hundratal återfinns, åtminstone i kortform, här på YouTube.

Jag blir alltså inte entusiastisk så ofta. Senaste gången var för mer än tio år sedan när en spansk bank ordnade ett offentligt framförande av Beethovens Ode till Glädjen på ett torg i Barcelona. Men Moisejevs dansuppvisningar slår till och med spanjorerna som konstupplevelse. Hans balettföreställningar har inte bara det elegant förnäma struttande och väldiga luftsprång som en Nureyev kunde prestera utan dessutom överraskande infall med inspiration och klanger från folkmusiken i de olika sovjetiska kolonierna. Dansarnas precision och rytm är så felfria att de kunde framställts av AI. Märkvärdigt nog förekommer scener som jag inte hade väntat mig i statsfinansierade produktioner i det gamla och definitivt politiskt inkorrekta Sovjetunionen, till exempel danser där en ung kvinna framgångsrikt sätter skräck i ett antal våldtäktsmän eller ursprungsfolk får spela hjälterollen.