Det är en gammal erfarenhet att vetenskapliga discipliner, när de får politisk betydelse, tenderar att förändra karaktär. Klimatvetenskapen utgör i detta avseende ett närmast skolboksmässigt exempel.

Under större delen av sin historia var klimatforskningen en i grunden försiktig verksamhet. Man arbetade med osäkra data, ofullständiga modeller och en djup respekt för klimatsystemets komplexitet. Huvuduppgiften var att förstå jordens klimat.  Ingen seriös forskare kunde knappast föreställa sig att göra anspråk på att med någon större precision kunna förutsäga vare sig temperaturutveckling eller dess regionala konsekvenser. Detta hindrade dock inte att man redan tidigt drog den rimliga slutsatsen att ökade växthusgashalter kunde innebära potentiella risker värda att beakta.

Det märkliga är att denna i grunden sunda hållning i dag i stor utsträckning övergivits.

I stället möter vi en klimatdiskurs där osäkerhet närmast betraktas som suspekt. Att påpeka vad vi inte vet – vilket fortfarande är högst betydande – riskerar att avfärdas som ”förnekelse”. Detta är en anmärkningsvärd intellektuell förskjutning. Vetenskapens själva fundament, det kritiska prövandet och erkännandet av kunskapens gränser, har delvis ersatts av en slags moraliserande säkerhet.

Ett tydligt uttryck för denna utveckling är fixeringen vid olika gränsvärden. Att atmosfärens koldioxidhalt helst inte bör överstiga en viss nivå som 350 ppm, eller att den globala temperaturen inte får stiga mer än  2 grader eller till och med 1,5 grader jämfört med förindustriell tid, presenteras ofta som naturvetenskapliga fakta. I verkligheten rör det sig om politiska konstruktioner, i bästa fall pedagogiska hjälpmedel. Klimatsystemet känner inga sådana trösklar. Det finns ingen magisk punkt där världen plötsligt övergår från hanterbar till katastrofal.

Detta är elementär fysik, men tycks ofta glömmas bort i den offentliga debatten.

Utvecklingen har också lett till en påtaglig överdrift i hur klimatförändringens effekter framställs. Extremväder – stormar, översvämningar och bränder – ges ofta en direkt koppling till antropogena utsläpp, trots att den samlade forskningen i många fall är högst återhållsam. Här har en ny typ av analys vuxit fram, där enskilda väderhändelser tillskrivs förändrade sannolikheter i hypotetiska jämförelsevärldar. Resultaten presenteras gärna i dramatiska termer, medan de faktiska förändringarna ofta är avsevärt mer modesta.

Det är svårt att inte uppfatta detta som en anpassning till medielogik snarare än vetenskaplig stringens.

Bakgrunden till denna utveckling står delvis att finna i klimatpolitikens begränsade framgångar. Trots tre decennier av internationella förhandlingar och överenskommelser är världens energisystem i allt väsentligt oförändrat. Fossila bränslen utgör fortfarande ryggraden i den globala energiförsörjningen. Detta är inte ett utslag av okunskap eller illvilja, utan av den enkla realiteten att modern civilisation är djupt beroende av fossila energikällor och att tekniska och ekonomiskt alternativ ännu inte på något sätt existerar i den omfattning som krävs.

Att tro att fossila energisystem snabbt kan avvecklas genom politiska deklarationer och symboliska målsättningar är, milt uttryckt, orealistiskt.

I stället har man i ökande grad sökt andra vägar – juridiska processer, opinionsbildning och försök att utpeka enskilda aktörer som ansvariga för ett i grunden globalt och historiskt ackumulerat fenomen. Här sker en tydlig förskjutning från klimatförändringen som ett kollektivt handlingsproblem till en fråga om skuld och ansvar. Det må vara politiskt effektivt, men det är om något vetenskapligt tveksamt.

Konsekvenserna börjar nu bli synliga. Förtroendet för vetenskapliga institutioner visar tecken på att eroderas, samtidigt som klimatfrågan i praktiken har låg prioritet hos stora delar av allmänheten. Detta är en olycklig kombination.

Det finns därför skäl att efterlysa en återgång till en mer klassisk vetenskaplig hållning. Klimatförändringen är ett allvarligt problem, men det är också ett problem präglat av osäkerhet, komplexitet och långsiktighet. Att erkänna detta är inte ett uttryck för bristande förmåga, utan för intellektuell hederlighet.

Vetenskapen bör informera samhället, inte föreskriva dess väg med hjälp av förenklade scenarier och godtyckliga gränsvärden. Den bör bidra till bättre beslut, inte ersätta dem.

Detta kräver något som i dag tycks vara en bristvara: måttfullhet, eftertanke och en vilja att skilja mellan vad vi vet, vad vi tror oss veta och vad vi i själva verket inte har någon säker kunskap om.

BILD: The New York Herald of Sunday (1901).