För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.

De allierade vann faktiskt det militära kriget på några dagar. Irans försvar praktiskt taget förintades utan att de allierades stridsförmåga blivit mer än naggad i kanten. Ändå – här kommer ett mysterium som det skulle behövas en Clausewitz för att förklara – har Iran i världens ögon numera överhanden. De allierade har vunnit militärt, men Iran har vunnit politiskt vilket enkelt bevisas av att de förhandlingar om vapenstillestånd, som nu inletts under ledning av Pakistan, handlar om på vilka områden och hur mycket som Iran ska tillåtas flytta fram sina positioner till något för mullorna mer fördelaktigt än vad som gällde före det korta kriget. Ska Iran till exempel få införa tullar motsvarande två miljoner dollar på varje oljetanker som passerar Hormuz? Irans tio punkter skulle, om de villfors, avsevärt förbättra landets ställning. Hur vore det möjligt att ett land, som så uppenbart förlorat ett militärt krig, kan göra sig rejäla ekonomiska och politiska vinster på vinnarnas bekostnad?

En amatör kan till nöds förstå innebörden av begreppet militär vinst. Det är när vinnaren slagit ut förlorarens militära förmågor. Men viktigare för krigets utgång än den militära vinsten, som de allierade redan plockat hem, är den politiska vinsten som Iran vunnit och som tills vidare lamslår de allierade genom att beröva dem viljan att utnyttja sitt militära överläge. Något håller dem tillbaka.

Vari den politiska vinsten ligger skulle vi alltså behöva en Clausewitz för att klarlägga. Jag tror att det i huvudsak handlar om allmänna sinnesstämningar. Vilka stämningar råder i det Västerland som till sin förvåning har hamnat på en pottkant? Kanske har ingen lika tydligt som Leo Tolstoy försökt greppa den sortens frågor. I Krig och Fred beskriver Tolstoy den gamle, döve ryske befälhavaren Kutuzov under slaget mot Napoleon vid Borodino. Ordonnanser kommer oavbrutet ridande för att avlägga rapport till Kutuzov, men gamlingen sitter bara och gnager på ett kycklingben. Han bryr sig inte om hur många kanoner som vinns eller förloras, han lyssnar bara efter de outtalade redogörelser om stämningen bland trupperna som kunde avläsas i ordonnansernas ansikten och på deras röster.

När det gäller stämningsläget råder asymmetri mellan iranierna och alliansen, en asymmetri som sedan vapenvilan inleddes har blivit allt tydligare. Diktaturen Iran, det vill säga dess brutala ledarskikt, bryr sig inte så mycket om vad folk tycker om regimen. Den drar sig bevisligen inte för att ta livet av kanske 40 000 iranier som vill demonstrera för demokrati och frihet. Iran behöver inte göra något alls för att blidka världsopinionen ty de få röster i världsopinionen som framför några synpunkter alls på mullornas styre räknar inte med annat att Iran ska fortsätta att vara en skurkstat (eller shithole state som Trump vältaligt men plumpt uttryckte det). Kontentan blir att de iranska ledarna inte behöver känna sig pressade av någon avogt sinnad internationella opinion oavsett vilka mord på sin egen befolkning de än ägnar sig åt.

Asymmetrin ligger i att USA inte kan bete sig med den sortens hjärtlös råhet som mullorna klarar. Hur mycket av den internationella kritiken mot USA som beror på människors personliga motvilja mot Trump och hur mycket som beror på hämningar mot terror mot civila är inte lätt att veta. Det enda vi hittills anar är att Trump visserligen har hotat med att förgöra den iranska civilisationen, vilket han har de militära möjligheterna att göra, men att han, när det nu kom till kritan, valde att inte göra det.

Den sortens moraliskt betingad återhållsamhet besvärar inte det iranska ledarskiktet och ingen räknar heller med att mullorna ska hejda sig. Nästan ingen ens ber dem att uppföra sig måttfullt. De kan fortsätta att skjuta demonstranter och att hänga folk i grävskopor. Troligen har de inte så mycket emot ett fortsatt krig eftersom de inte besväras av att deras landsmän dödas medan de vet att ankomsten av liksäckar till USA sätter stopp för landets obetydliga kampvilja. I stället för att lägga band på sig själva skickar de tiopunkters önskelistor som ska utgöra basen för förhandlingarna om stillestånd.

Vad det är som gör att USA, trots sina möjligheter, behärskar sin stridslust är svårt att veta. Jag tror inte sådan måtta nödvändigtvis ingår i västerlandets genetiska kod. Efter andra världskriget visade de allierade ingen pardon utan flygbombade ihjäl hundratusentals tyskar i exempelvis Dresden, Berlin och Hamburg, två atombombade japanska städer inte att förglömma. Kanske är det sina egna medborgare som västerländska ledare som Trump fruktar av det enkla skälet att medborgarna i egenskap av väljare kan bestraffa en president som de bestämt sig för att ogilla eller till och med förakta.

Om Iran varit en demokrati och landets regering inte hämningslöst hade kunnat ta död på sina medborgare så hade härskarskiktet troligen varit avpolletterat för länge sedan. Nu är frågan om USA och Israel kommer att gå med på Irans fräcka initiativ. Det betyder att ge sig för mullorna. Alternativet är att återstarta kriget när vapenvilan går ut eller inte ens hinner komma igång.