Det är en retorisk fråga. Ni anar säkert att jag antyder det sistnämnda. Och inte bara antyder, för den delen, utan påstår. Inte för att alla avsnitt av P3 Historia är fyllda av myter, halvsanningar och direkta osanningar – där finns också en hel del guldkorn – men tillräckligt många för att historierevisionism passar bättre som rubrik.

Ett exempel på detta hörde jag häromdagen. Avsnittet är inte nytt – det publicerades 2024 – men det var första gången jag hörde det. Huvudpersonen var Elisabeth av Bayern – hustru till Franz Josef I och därmed kejsarinna av Österrike och drottning av Ungern.

Alla avsnitt i serien innehåller dramatiserade inslag, grundade på uppfattningar, sägner, tredjehandsberättelser eller i stort sett vad som helst. Det kan man stå ut med, eftersom det ger berättelsen liv och färg. I de flesta fall informerar också berättaren om att det hela kan röra sig om överdrifter och ibland rena fantasifoster (som i inslaget om Roms kejsare Nero och alla rykten om honom). Värre blir det när man tar historiker till hjälp för att torgföra en direkt lögn som en historisk sanning för att den passar narrativet.

I fallet med Elisabeth av Bayern handlar det om den utseendehets och kroppsfixering som kvinnor (alltid, enligt programledaren och den medverkande historikern) drabbas av. Under kejsarinnans tid, i mitten och slutet av 1800-talet, skulle kvinnor vara smala och ha getingmidjor, och kejsarinnan var inget undantag. Det var till och med vanligt, hävdar den medverkande historikern, att kvinnor opererade bort de nedre revbenen för att få tillräckligt smal midja.

Tanken är förstås att lyssnaren ska nicka eftertänksamt och rysa till över hur män styrt och ställt med kvinnors kroppar sedan urminnes tider. Det enda problemet med påståendet är att det inte är sant. Det är en myt – en envis sådan, men likväl en myt – att 1800-talets fina damer opererade bort revbenen. Historiker och modeforskare har letat efter belägg för påståendet ungefär lika länge som myten funnit men ännu inte kunnat hitta några bevis som stödjer det.

Det finns däremot en anledning till varför 1800-talets kvinnor inte genomförde såna operationer. En är att operationer helt enkelt var för riskabla. Sjukvården under 1800-talet hade inte de tekniska förutsättningar som krävdes för en sådan operation. Avsaknaden av effektiva bedövningsmedel, och framför allt avsaknaden av antibiotika, gjorde att kirurgiska ingrepp i bröstkorgen sannolikt hade slutat med döden genom infektion eller blodförlust.

Modehistorikern Valerie Steele, som forskat mycket på korsetter, har efter åratal av studier inte hittat en enda källa eller medicinsk artikel från 1800-talet som beskriver att revben opererades bort i skönhetssyfte. Det extrema midjemåttet som var modernt vid den tiden uppnåddes istället genom snörliv, där korsetter av valben pressade ihop de mjuka delarna av midjan och de nedre revbenen. Historien om revbensoperationer verkar ha uppstått som en överdrift av hur extremt hårt kvinnor snörde sig, alternativt från satirteckningar eller spekulationer från läkare under det sena 1800-talet som varnade för korsettens faror. 

Men Sveriges Radios gästande historiker Maria Hartman vet förstås bättre. Hon levererade påståendet lika självklart som om hon skulle ha sagt att 1800-talets kvinnor andades. Och plötsligt har en myt blivit en sanning.

Hur många fler myter och påhitt torgförs som sanningar av public service? Det vågar man knappt tänka på.

Bild: Wikimedia commons (public domain)