Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.

Med det menar jag inte att välfärdssystemet nödvändigtvis är dåligt eller oanvändbart. För femhundra år sedan var troligen inte heller Gud ovillkorligen oduglig. Men för att inte bli hjälplöst toppridna av välfärdsstaten och dess härskare och funktionärer – liksom tidigare av Guds tjänare – måste vi nyktert kunna bedöma den.

En framstående landstingsregional politiker (som jag inte nämner vid namn eftersom jag inte håller på med polemik; hon är i alla fall bara en av många vårdapparatskramare) säger i en artikel att ”människor överallt kämpar med sina prövningar på livets väg” och att vi har en sak gemensamt, nämligen att vi rätt som det är behöver välfärdsstaten som ”än så länge är den bästa konstruktionen som människan har skapat för att garantera det stödet för alla”.

Detta låter som att välfärdsstaten är den bästa konstruktionen för att göra det som den är ägnad för. Det är kanske djupsinnigt. Men huvudsaken är att den landstingsregionala politikern så förbehållslöst bekräftar och bejakar välfärdssystemets översinnliga anspråk: ”Att vi genom vår samlade styrka [således välfärdsstaten; PE:s anmärkning] har förmågan att frigöra individen”. Frigörelse är, vad jag kan förstå, ett själsligt tillstånd som vetter mer mot den kristna frälsningen än mot hyresbidraget och sjukskrivningen. De politiker som ansvarar för välfärdsstaten försöker sälja projektet som något större och värdigare än en födkrok för dem själva, nämligen envars andliga befrielse från tillvarons oundvikliga vedermödor. Det stämmer därför ganska bra att dra paralleller mellan vår tids svenska paradprojekt och den lutherska kyrkans lära om Jesus som förlossare.

Av samma upplysningsskäl som människan för några hundra år sedan började ifrågasätta de dominerande religiösa världsuppfattningarna menar jag att vi borde lyfta diskussionen om välfärdsstaten från det partipolitiska käbblets nivå till att granska systemets pretentioner. Är alla de där påståendena om välfärdsstatens unika fördelar, som så lätt slinker med i alla politiska diskussioner, verkligen korrekta? Är det exempelvis sant, som den landstingsregionala politikern hävdar, att ”alla människor, oavsett plånbok, bakgrund eller status, tjänar på att vi håller ihop”? Alltid? Hur mycket som helst? Vill vi det? För mig låter det bara snäppet mer liberalt än något som Stalins ideologer kunde ha hittat på.

Sådana artiklar är emellertid bara propaganda. Det räcker i allmänheten att läsa dem till slutet för att förstå. Då visar det sig att blomstermålningarna bara handlar om att välfärdssystemet vill ha mer pengar. Annars hotar det med att inte göra sitt jobb. Då kommer ”alla patienter inte att få vård i tid och efter behov”.