Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”

När jag funderat på varför både Dagens Nyheter och jag själv intuitivt känner att det är fel att rapportera i stora bokstäver och att betrakta kriget som en underhållande teaterföreställning så kom jag gradvis fram till att jag – och troligtvis även den stora morgontidningen – håller oss med en sällan uttalad föreställning om hur rättvisa och regelrätta krig ska utspelas.

De ska inledas som när Gustav II Adolf med 13 000 man på ett trettiotal fartyg i juni 1630 skeppade över den svenska armén till ön Usedom i Pommern för att därefter knappt avhöras annat än i glesa depescher. Krigen ska ske bakom rök och damm på slagfältet utan snokande journalister som skriver vinklade fake news. Överbefälhavaren, det vill säga kung Gustav Adolf respektive Donald Trump, ska aldrig erkänna några tvivel eller perspektivförändringar utan låta de inledande ambitionerna som predikats i alla kyrkor lämnas oförändrade fram till dess att någon skjuter ihjäl överbefälhavaren så att liket ärofullt kan transporteras hem.

Men så snart jag formulerat min omedvetna vanföreställning om krigets natur för mig själv så inser jag att det troligen inte år så det går till. Även om propagandan utvecklades starkt under andra världskriget så var det händelserna på våldets arenor som utgjorde det centrala i verksamheten.

Även om jag aldrig ens kommit i närheten av en krigszon – men ändå blivit civilmilitär löjtnant efter att under några soliga sommarmånader som krigsförberedelser tränat att marschera och kasta handgranater – så tror jag att kriget numera är mer showbiz än någonsin tidigare. Det kan till och med vara så att de olika nationella opinionernas tyckande spelar större roll än vad som sker på slagfältet. Man kan lätt föreställa sig den vånda Trump måste känna när han inser att han rent militärt skulle kunna göra slut på regimen i Iran men i så fall sannolikt konfronteras med en vrålande samling internationella folkopinioner som med eller utan stöd i fake news-fabriker samfällt skulle utslunga sitt USA-hat på tevekanaler i realtid över hela världen där det starkaste USA-hatet skulle komma i en explosion av oikofobi från amerikanska MAGA-människor som tycker att världen får klara sig bäst den kan utan USA.

Allt detta beror på demokratins tilltagande makt i kombination med den tekniska utvecklingen. Demokratins, det vill säga den snabbt och ofta deklarerade folkopinionens, allt starkare inflytande beror på att folket hela tiden sitter på första bänk och om den så vill kan följa krigs utveckling minut för minut eftersom allt inklusive expertkommentarer pågår hela tiden. (När Irankriget bröt ut satt jag på hotell i Teneriffa och följde rapporteringen om bombningarna och världsopinionens förändringar i realtid; hur skulle Trump kunna låta bli att ta hänsyn till denna märkvärdiga och relativt nyutvecklade planetära kraft?)

Kuggarna greppar in i varandra på nya sätt. Fototeknikens utveckling gör att en journalist inte längre behöver eget kraftverk och tjocka kablar för att ta bra film från krigsskådeplatsen. Det duger med mobilen. Dessutom deltar han i en inofficiell internationell olympiad för världsreporters som handlar om att göra de djärvaste scoopen. Han kliver därför rakt in i kriget och tar bilder. Kanske dör han, men världens alla människor kan se videon.