Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.

Till exempel vet min svägerska, som ägnar mycket tid åt finsnickeri, precis hur hon kan mäta korta avstånd med hjälp av högerhandens leder. Själv är jag expert på BNP-procent. En svensk BNP-procent är ungefär 60 miljarder kronor. Det har jag vetat sedan jag jobbat med svenskt bistånd som skulle uppgå till en BNP-procent. Jag får förstås justera beloppet då och då, men det är en stor fördel att i huvudet kunna fastställa storleksordningen på olika företeelser. När jag läser att polisen får 45 miljarder kronor om året, vilket bara är en svårgripbar siffra, så känner jag mig på fastare mark om jag snabbt kan räkna ut att det motsvarar tre kvarts BNP-procent. Med lite besvär kan jag då räkna ut att USA:s federala budgetunderskott motsvarar tre svenska BNP vilket gör att jag tycker mig ha all nödvändig kompetens för att sköta exempelvis Världsbanken.

En liknande tumregel som jag länge saknat är en som med auktoritet kan förklara hur mycket effektivare det är med produktion under konkurrens än produktion under monopol. Att det faktiskt ligger till på det viset är fundamentet för vår samhällsordning och tillika samhällsförståelse och skälet till att Sverige i stort sett unisont betackat sig för nära umgänge med monopolivrare som Lenin och Stalin. (Kanske inte fullt så unisont som man hade önskat ty för tjugo år sedan beslöt privatiseringsfanatiker i de borgerliga partierna att sälja sina kommunala elkablar – ett naturligt monopol i världsklass – till vinstmaximerande privata företag som genast satte igång att vinstmaximera vilket du kan iaktta på dina elräkningar. Borgerliga politiker tror oftast att det är ägandeformen snarare än konkurrensen som gör marknadssystemet mer effektivt än kommandoekonomin.)

Trots att marknadsekonomins och planekonomins egenskaper har varit huvudpunkter i den politiska så kallade planhushållningsdebatten sedan andra världskriget slut så har det handlat om en sorts intellektuell luftboxning eftersom ingen förklarat hur mycket mer effektivt det är med konkurrensmarknader än med monopolsocialism. Om marknadsekonomin bara är en procent bättre än socialismen är det kanske inte så mycket att bråka om. De som, liksom jag, sjungit konkurrensens lov har till vår förtret inte haft några hårda, tillförlitliga fakta avseende konkurrensens överlägsenhet att stödja oss på. Där har man stått i talarstol efter talarstol och pladdrat om marknadssystemets fördelar utan att kunna svara på frågan vad det betyder i plånboken.

Men sedan jag i modern tid blivit ytligt bekant med den artificiella intelligensen, som i många stycken framstår som betydligt vassare än den biologisk-genetiska, och upptäckt att han kan ge redigt svar på tal. Jag ställde, pang på rödbetan bara, följande fråga till ChatGPT: ”Hur många procent billigare blir produktion under konkurrens jämfört med produktion under monopol?”. Om du inte redan börjat umgås med Chat eller någon av hans släktningar, Claude till exempel, så rekommenderar jag att du prövar på (om du inte redan överskridit det av Socialstyrelsen anbefallna maximala antalet timmar skärmtid).

Med hjälp av ett krångligt matematiskt resonemang kommer Chat fram till att införandet av konkurrens i ett monopolsystem fördubblar produktionen till samma kostnad. Jag, som är mer rakt på sak, skulle säga att det blir halva priset med konkurrens. Se där en praktisk tumregel till de politiska diskussionerna.

Sedan hör det till saken att läroböckerna i ekonomi, som bland annat utbildar kommunfolk i konsten att upphandla effektivt, inte brukar lova större effektiviseringar än trettio procent, men det tror jag på att det genom åren – kommuner behöver inte göra allt fel – redan tagits hem en del av de potentiella besparingarna.