Västvärlden är just nu involverad i två krig som båda kan få ödesdigra konsekvenser för Europa. Ett krig mot Ryssland (via Ukraina) och ett krig mot Iran (via Israel). Både Ryssland och Iran är mäktiga stater som ägnat decennier åt att bygga en militär kapacitet, medan Europa under samma tid lagt sina resurser på klimatpolitik, mångkultur och olika samhällsexperiment.

Det är min uppriktiga önskan att Västmakterna vinner bägge krigen. Men ponera att vi till följd av inre splittring, felaktiga prioriteringar och politisk inkompetens bara lyckas vinna det ena. Vilken seger är i så fall viktigast? Den över Ryssland eller den över Iran?

För Ukraina och Baltstaterna är svaret solklart. Ryssland utgjorde ett existentiellt hot redan innan kriget. Dels på grund av stora ryska minoriteter, dels av det strategiska läget vid Svarta Havet respektive Östersjön. Ingen stormakt vill i längden känna sig avskuren från havet och inför dylika överväganden väger folkrätten fjäderlätt.

Men hur är det med resten av Europa? För flertalet västeuropéer är islamisering ett långt verkligare hot än rysk kolonialism. Islams inflytande märks redan på gatuplanet i förändrad demografi. Det märks också i antalet Palestinademonstrationer, graden av antisemitism, korankravaller, krav på blasfemilagar, inskränkt yttrandefrihet för icke-muslimer och acceptans för muslimsk klädkod i offentlig förvaltning. Och det är antagligen bara början.

Politiska partier har oftast stått handfallna inför utvecklingen, eller försökt vända den till sin fördel. Socialdemokraterna började redan på 90-talet samarbeta med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära, och beträdde därmed ett sluttande plan som kan sluta i en kaotisk situation liknande den i Libanon.

När jag var liten var islam något som bara fanns i Ture Sventonböckerna. Idag är muslimer majoritetsbefolkning i många förorter och väl representerade på alla nivåer i samhället. Hur islamiseringen av Europa egentligen gick till, råder delade meningar om. Men en nyckelfaktor var den iranska revolutionen 1979.

Iranska revolutionen avbröt, på ett synnerligen brutalt sätt, den sekulariseringsvåg som följde på Ottomanska rikets upplösning och nådde sin höjdpunkt under 50- och 60-talet. Ungefär då Ture Sventon gjorde entré på sin flygande matta. Islam hamnade på förlorarsidan under bägge världskrigen och höll även på att förlora kulturkriget.

Men med stöd från den välutbildade politiska vänstern – som längtade efter en revolution, men inte kunde hitta någon som var beredd att genomföra den – lyckades radikala islamister störta Shahen och förpassa jättelandet Iran tillbaka till medeltiden. Tiotusentals iranier avrättades (framför allt tidigare sympatisörer ur vänsterns led) och en våg av flyktingar nådde Europa.

Revolutionsyran spred sig till Saudiarabien, där militanta extremister passade på att ockupera Stora moskén i Mecka. Kuppförsöket misslyckades, men ledde till att även saudierna gled in på den fundamentalistiska vägen.

Iran tog på sig ledartröjan för att sprida revolutionen till resten av världen. Under 90-talet engagerade man sig i Balkankriget, beväpnade och utbildade den bosniska armén och bidrog till att radikalisera Bosniens muslimer.

Ett stort antal spioner och informatörer sändes till Väst för att hålla koll på (och sätta press på) den iranska diasporan. Men också för att bygga nätverk och odla politiska kontakter, en verksamhet som blev hyfsat framgångsrik i Sverige.

Under 2000-talet beväpnade Iran ett halvt dussin proxyarméer runt om i Mellanöstern, med det uttalade målet att utplåna Israel. När Israel väl raderats från kartan, skulle man ta itu med den ”Stora Satan”. Det vill säga USA och resten av Västvärlden.

Händelserna 7 oktober 2023 kan ses som en ”generalrepetition” och visar att Iran menade allvar. Till skillnad från omgivande arabstater har man byggt ett avancerat vapensystem, med lång räckvidd. Iranska missiler kan inte bara nå Israel, utan alla Europas huvudstäder. Tekniken för att bestycka missilerna med kärnvapen är i stort sett färdigutvecklad.

Det var mot den bakgrunden Israel bestämde sig för att gräva upp stridsyxan och attackera. Hittills är det bara USA som anslutit sig till kriget medan Europa förhållit sig passivt avvaktande.

När det gäller stödet till Ukraina är entusiasmen fortsatt hög. Sverige har beviljat mer än hundra miljarder i militärt bistånd, väl medvetna om att en del försvunnit i korruption, och ytterligare 40 miljarder är på väg.

När det gäller kriget mot Iran är attityden en annan. Sverige vill inte ens delta i en militär operation för att skydda civil sjöfart genom Hormuzsundet. Istället klagar vi över höga bränslepriser, fallande aktiekurser och tycker att Trump har gjort ett dåligt jobb.

BILD: Rysslands dåvarande försvarsminister Sergej Sjojgu lyssnar på Islamiska revolutionsgardets flygvapenchef Amir Ali Hajizadeh under ett besök vid en iransk flygvapenutställning i Teheran den 20 september 2023.