Vårt samhälle är besatt av vetenskapstro. Om en tevejournalist ska klarlägga något viktigt för tittarna intervjuar hon en expert som undantagslös visar sig vara något slags forskare eller annan vetenskapsperson. Forskare betyder en universitetsanknuten person som fått statliga anslag på villkor att vederbörande godkänts vid en etisk prövning av en nämnd i vilken kan ingå docenter och före detta kommunpolitiker. ”All forskning som kan påverka människor, djur eller känslig information kräver etisk prövning”, förklarar ChatGPT. Är det något mer än fornlämningar som återstår? (Jag har själv varit utsatt för vetenskaplig etisk granskning. Den feta centerpartisten från Norrtälje tyckte inte att jag borde få tillstånd att jämföra brottsligheten hos första och andra generationens invandrare.)

Vissa tidningar har särskilda forskningsjournalister. Troligen värnar dessa sanningen ännu högre än deras kollegor. I en av stockholmstidningarna finns en som heter Frans. Hon förklarar att om man inte vill att barn under femton år ska syssla med sociala medier så måste även föräldrarna lägga av med mobiler. ”Du som vill att ditt barn ska sluta använda mobilen och läsa fler böcker gör alltså klokt i att själv byta ut din smartphone mot en fysisk bok.”

Man får anta att föräldrar som verkligen vill föregå med gott exempel också tar på sig blöjor, lägger sig klockan sju, äter babymat och lär sig att skrika sig trötta.

Det är vid pass vid denna observation som jag inser att det sunda förnuftet kan vara en mer tillförlitlig ledsagare i tillvaron än vetenskapen. Frans tror kanske att det ligger i människans gener att barn härmar sina föräldrar och att detta är en järnlag. Att något team av amerikanska forskare kommit fram till en sådan hypotetisk sanning kan jag föreställa mig. Men tusentals års mänsklig erfarenhet har lärt oss att det finns korrigerande faktorer, till exempel uppfostran, som redan tidigt lär spädbarn att de inte alltid har rätt att betrakta föräldrarna som förebilder. I amerikansk barnuppfostran finns till och med en regel som inskärper i barnen att de inte ska följa föräldrarnas exempel. Den lyder: ”Do as daddy says, not as daddy does”.

Om dagens föräldrar tror att de ska behöva följa råd från vetenskapspersoner som Frans är det inte underligt om de, för att slippa hunsas av de av forskningen influerade småkrypen, väljer att inte skaffa några barn.

Ofta är vetenskap förstås överlägsen. Jag tror till exempel att mässlingen behandlas bättre med vetenskapliga metoder än med sunt förnuft. Säker kan man dock inte vara. Utan att ha någon sakkunskap vacklar jag själv exempelvis i frågan om hur man ska betrakta behandlingsmetoder för autism.

För övrigt är det inte bara inom barnuppfostran som det sunda förnuftet, väl applicerat, avslöjar rådande och för vetenskapliga ansedda sakförhållanden som skrock. Det gäller inte minst inom ett kunskapsområde som jag genom åren studerat extra noggrant, nämligen hur man gör ekonomisk utveckling. Mina studier har skett vid två väsensskilda institutioner varav den första åtnjuter hög prestige och den andra anses allmänt otillförlitlig.

Den första är universitet och andra inrättningar för vetenskaplig utbildning där det hela i särskilt framstående fall sker med hjälp av matematiska formler. Den andra är den så kallade verkligheten som det ju inte kan vara något särskilt med eftersom den kostnadsfritt står till allas förfogande. Verklighetens intellektuella universalinstrument är det sunda förnuftet som inte heller kostar något.

På universiteten får man lära sig hur nationalekonomisk utveckling mätt som BNP-tillväxt går till. Så här sammanfattas det av ChatGPT:

🤝 Sammanfattning

Ett land utvecklas bäst när det:

• utbildar sin befolkning
• skapar jobb och ekonomisk tillväxt
• bygger infrastruktur
• har stabilt styre
• satsar på hälsa och miljö

Detta är, efter min erfarenhet, alldeles sant men tämligen irrelevant. Det upptäcker man när man till slut kommer fram till den arbetsmiljö där läsefrukterna ska omsättas i praktiken, det vill säga till verkligheten. Då finner man att sådant inte går att göra eftersom människor inte är myror. Myror behöver inga order eller instruktioner för att bygga perfekta samhällen som passar dem precis. Men människor behöver ledning för att sätta fart på sina samhällen. Problemet är bara att när ledningen plötsligt förkroppsligas i ett nationellt plankommissariat eller något annat styrorgan med perfekt utbildade människor så försvinner all utvecklingskraft, ty den kan bara kan förverkligas av människor som tänker själva och då är det bättre med sunt förnuft än en fin examen. Det vi behöver för våra framgångar kan inte administreras fram. När det inträffar är det ett underverk som ingen begriper.