Jag sa avundsjukt till en vän som är astronom att han kunde vara tacksam att arbeta inom en hård vetenskap där fakta är noggrant mätta, vägda och organiserade i någorlunda begripliga system, kort sagt där matematiken gäller och ordning råder (även om den klassiska arkivmetern i Paris numera tagits ur bruk vilket jag tycker verkar våghalsigt).

Då svarade min vän att det inte riktigt var på det sättet i hans vetenskap, ty förvånansvärt mycket av det man anser sig veta inte bygger på hållbara vetenskapliga bevis utan på hypoteser. Du menar att astronomerna fyller på med gissningar när de hittar hål i sina solitt vetenskapliga resonemang, frågade jag häpet. Astronomen log. Kanske något ditåt, sa han.

Den möjligheten hade jag inte funderat över eftersom jag alltid betraktat de tunga, matematiskt grundade kunskapsfälten som medfött stabilare och därför tillförlitligare än sådant lösare stoff som jag själv lite ironiskt fuskar i, nationalekonomi och sociologi till exempel.

När jag grubblat över sådant har tanken slagit mig att vi (människan, alltså) kanske inte vet någonting säkert. Ibland får man sätta sin lit till en sannolikhetskalkyl. Det händer att jag ska ta hissen till femte våningen i ett hus och grips av panik vid tanken på att en bärkabel kan brista och jag krossas på plan ett. Men då tänker jag något sannolikhetsbetonat såsom att hissen ändå funnits där utan tillbud sedan circa år 1900, visserligen med återkommande säkerhetsinspektioner, men dem är jag också skeptisk mot.

Man kunde tro att min allmänna misstänksamhet mot det erkända och tydligen ofta falskt hyllade vetandet – nu alltså förstärkt av min vän astronomens bekännelser om existensförhållandena inom hans gebit; jag föreställer mig alltså från helt nyligen även de hårda vetenskaperna som schweitzerostar byggda av hårdost och mörka hål fulla med obevisade hypoteser – skulle beröva mig allt det tvivel om religionen som jag i egenskap av agnostiker besitter och förmå mig att komma ut ur skåpet som fullfjädrad ateist. Men så fungerar det inte. I stället finner jag det något mindre ansträngande att tro på Gud när det nu visar sig att även andra världsberömda läror, såsom astronomin, är osäker på sig själv.

När jag ibland i hemlighet sitter och slötänker och inte behöver vakta vart hugskotten bär så kanske jag frågar mig om ens nationalekonomin, i vilken jag är så omsorgsfullt skolad, har säkrare besked till människorna än Herren Gud eller åtminstone någon av ärkeänglarna. Egentligen är de ganska lika. Ingen av dem, vilket många hade inbillat sig, är omnisciente, omnipotente och omnipresente, det vill säga allvetande, allsmäktig och ständigt närvarande, i varje fall inte nationalekonomin.