Det förkommer situationer där kollektivet har både högre förnuft och mer handlingskraft än någon av dess individuella medlemmar. Att detta kan vara en naturlig ordning i en fackförening eller ett ishockeylag är inget att förvåna sig över, ty där finns stadgar, arbetsordningar, heltidsanställda funktionärer, landsmöten, HR-politik, det vill säga rättsstatens hela verktygslåda med praktiska instrument hela vägen ner till användbara blanketter.

Men alla kollektiv har inte den sortens goda organisation varigenom de på ett ordnat och demokratiskt sätt kan driva projekt i medlemmarnas intresse. Sådana kollektiv, även om ingen skulle förneka att de existerar, saknar emellertid såväl telefonnummer, logotype, kontor, skolade hjärnor som några andra hjälpmedel som vi normalt anser omistliga när ett månghövdat men svårorganiserat intresse ska lobba förs sin sak.

Ett sådant kollektiv som alltså finns som obestridligt abstrakt väsen men saknar kraftfull centraliserad förvaltning är kvinnosläktet. Min tes är att kvinnosläktet för kanske femtio år sedan förlorade sin tidigare relativa självständighet i förhållande till motståndarsidan, nämligen männen, men att de av en naturlig brist på egen vilja att hantera situationen tycktes dömda till olycka och underkastelse under mannen. Se bara på hur de skiljer sig, hävdar neuropsykiatriska besvär, lever ensamma med barnen och ser de utsparkade männen sjunka i alkoholens misär.

Betänk världen före p-pillret. Ett slags social pakt hade etablerats mellan fertila unga kvinnor och män genom vilket det skapades ett slags maktbalans. De unga männen (hade de unga kvinnorna lärt sig av sina mammor) ville bara en sak. Eftersom denna drift var så stark kunde kvinnan höja sitt värde på äktenskapsmarknaden genom att ransonera tillgången på det eftertraktade bestyret. När den utbjudna volymen sjunker går priset upp, det behöver man inte läsa nationalekonomi för att begripa. Männen blev kort sagt desperata och kunde av de eftertraktade kvinnornas förmås avlägga storslagna framtidslöften som att köpa tvättmaskin, finansiera en veckas husmorssemester med väninnorna som ligga lågt med utgifter på vin och sprit.

Strategin är känd sedan två och ett halvt tusen år sedan när dramatikern Aristofanes presenterade den driftiga kvinnan Lysistrate som i dramat med samma namn förmådde sina systrar i både Aten och Sparta ena sig om att kärleksstrejka för att få männen att sluta kriga med varandra. Detta kvinnotrick kanske fungerade på den antika teaterscenen men har sedermera aldrig upprepats. Det beror troligen på att det inom kvinnosläktet alltid har funnits för många strejkbrytare, det vill säga kvinnor vars naturliga solidaritet med medsystrarna överträffades av lyskraften hos allt som plötsligt ställdes till förfogande när priset på kroppslig omsorg påverkats tillräckligt länge av knapphetens väldiga styrka.

Själv tror jag att Aristofanes skådespel var en skröna. Om kvinnor faktiskt genom en gemensam aktion hade kunnat få stopp på årtusendenas ständigt återkommande krig borde fler sådana tillfällen vara dokumenterade i världshistorien. Eftersom de inte tycks vara det drar jag slutsatsen att kvinnorna egentligen inte var så villiga att offra kärleken för freden. (Det berättas av människor, som under Blitzen av London under andra världskriget sökte skydd mot de tyska bomberna i de mörka tunnelbanorna, ofta hitta okända men villiga famnar vilket ledde till att även de sedesamma engelsmännen förökade sig som kaniner.)

I den allmänna maktkampen mellan könen torde inget vapen ha varit mer förödande för kvinnorna än p-pillret och detta på ett särskilt lömskt sätt. Pillret påstods ge kvinnorna frihet eftersom de effektivt och säkert kunde bli av med oron för osäkra graviditeter. Men i ett maktperspektiv var detta sociala upplägg en klar förlust för kvinnan. Risken för havandeskap hade varit det slutgiltiga argumentet för kyskhet och därmed, enligt ovan, kvinnans bästa psykologiska metod att vinna poäng på en uppvaktande ung herres bekostnad. Med pillret slängdes denna ordning över ända. Kvinnan kunde inte ens för sig själv förklara varför hon skulle hålla på sig. (Det skulle hon för att sex inte bara handlar om tillfällig lustutlevelse utan också om makt och människovärde. Men med sådana föreställningar gjorde pillret rent hus till kvinnans nackdel. Snart kunde hon över huvud tagit inte tacka nej till en invit eftersom konkurrensen från andra, mer lössläppta tjejer var för stark.

Problemet för hundratals miljoner unga kvinnor var att de på grund av pillret hade flyttats ett steg ner i samhällspyramiden utan att på något sätt föreställa sig annat än otillförlitliga försvarsåtgärder som de själva kanske inte ens gillade: att gå med i Feministiskt Initiativ och hata alla män, att definiera sig själv som permanent förtryckta och förfördelade, att sjukskriva sig som psykfall, att bli psykofarmakamissbrukare, att skriva in sig på universitetet och skriva en doktorsavhandling om könsmaktsordningen samt, kanske det mest infama av allt, att med polisens hjälp anlägga försåtliga honungsfällor för de svagaste männen som med skamsen förtvivlan inte ser annan råd än att gå till en helt laglig prostituerad från Nigeria och för detta plötsligt bli fängslad i två till sex år.

Emellertid har alla dessa kvinnor, som på grund av p-pillret för femtio år sedan förlorat mycket makt och status och inför sig själva troligen tvingats erkänna att de inte fick så mycket mer samhälleligt erkännande för att de brände sina behåar och höll sig med stall av älskare som de hittat på Tinder, sedan tjugo år gynnats av ett helt nytt och oväntat vapen vars ursprung vetenskapen ännu inte lyckats identifiera men som skrämmer männen långt mer än graviditetsskräcken skärrade upp kvinnor före pillret. Denna könskrigets Tjocka Bertha är en rörelse som uppstod för tio år sedan och ursprungligen kallade sig MeToo. Den har som självpåtagen uppgift att hos män anbringa maximal skam och lidande, i åtskilliga fall till och med död, för att någon kvinna känner sig kränkt (vilket hon kanske också är).

Jag tror kort sagt att den någon kosmisk eller samhällelig kraft av okända skäl har iscensatt en storslagen hämnd på männen för att de av oförsiktighet uppfunnit p-pillret och därmed förfördelat kvinnan. Detta får männen nu äta upp. Det är inga enskilda kvinnor som ligger bakom hämnden utan hela det opersonliga kvinnosläktet, en sorts dimmigt andlig företeelse utan reguljär byråkratisk förankring i vardagstillvaron (samt några fjäskiga män som tror att de därigenom de förbättrar sina chanser när kärlekens gracer ska fördelas).