Det finns vissa saker som får hela den samlade låtsas-vuxenvärlden att gå taket. Om någon yttrar sig lite hårt mot kriminella tonåringar, till exempel, eller ifrågasätter förtryckande klädsel på barn. Men det finns också sådant som tycks gå samma grupp helt förbi. Som rapporten som visar att svenska barn mobbas för sitt ursprung i större utsträckning än barn med annat etnicitet. Då är det väldigt tyst.

I åratal – decennier – har vi nåtts av budskapet att det är majoriteten som ska rannsaka sig, majoriteten som är ”rasistisk” och ”främlingsfientlig”. Och det har tydligen slagit igenom på bred front, till och med på skolgården. Svenska barn kallas ”svenne”, ”äcklig svensk”, ”svennehora” i parti och minut – och vad händer? Ingenting annat än att vuxenvärlden lägger huvudet kollektivt på sned och ska ”problematisera”.

Mobbning är helt enkelt inte särskilt upprörande när den inte följer det narrativ man gjort till sitt evangelium.

Vi har värdegrundsdokument så tjocka att de skulle kunna användas som dörrstopp. Kampanjer, föreläsningar och workshops där vuxna nickar allvarligt åt varandra och säger saker som ”alla barn ska känna sig inkluderade”.

Men när rapporten visar att svenska barn i högre grad än andra blir utsatta för just det dessa goddagspiltar säger sig vilja bekämpa, då blir det… ja, vad ska vi kalla det? En pinsam tystnad? En kollektiv bortförklaring? En slags moralisk strutsstrategi?

Det mest ironiska i allt detta är att samma vuxna som älskar att prata om ”strukturer” plötsligt verkar helt oförmögna att se den struktur som finns rakt framför dem: Att barn snabbt lär sig vilka grupper det är fritt fram att håna, misshandla och förnedra – och vilka grupper som är omgärdade av en skyddsmur av värdegrunds-indignation.

Gissa vilken kategori svenska barn hamnar i.

Det är svårt att inte bli förbannad. För barn ska inte behöva bära vuxnas politiska ambitioner. De ska inte behöva vara symboler i någon annans berättelse om Sverige. De ska inte behöva skämmas för sitt namn, sitt språk eller sin bakgrund — oavsett vilken den är. Men här står vi nu, med en rapport som säger det rakt ut: Svenska barn mobbas för sitt ursprung.

Det är något vi behöver prata om – och sätta stopp för.

Det är hög tid att vi slutar behandla svenska barns utsatthet som mindre viktig bara för att den inte passar in i den moraliska powerpoint som vuxenvärlden vant sig vid att visa upp. Barn är barn. Mobbning är mobbning. Ursprung är ursprung. Och svenska barn är lika mycket värda som barn av annan etnicitet.

De vuxna som inte klarar av att se det borde kanske fundera på om det verkligen är barnen som behöver mer värdegrund — eller om det är de själva som behöver göra en total helomvändning.

Bild: Pixabay