Visserligen går vetenskapen bevisligen framåt. Människor kan resa till månen, eller i varje fall till Thailand, och tandläkarbesöken är inte alls så plågsamma som när jag fick min första plomb. Men jag har en molande känsla av att mänskligheten, varmed jag menar folk som du och jag, inte lyckas förvalta våra otvivelaktiga ekonomiska framgångar. Det känns som om vi är eller gör oss fullt lika okunniga och förvirrade som någonsin tidigare. Hur kommer det sig att vi lyckas bekämpa sjukdomar som förföljt oss i hundratusentals år men inte klarar enkla saker som att integrera invandrare?

Denna eventuellt djupsinniga observation föranleds av funderingar kring trettio års somalisk invandring till Sverige och USA, särskilt Minnesota. Jag ska inte påstå att jag begriper vad jag talar om, men det verkar ingen annan heller göra och jag har konsulterat både ChatGPT och marsnumret av tidskriften The Spectator rätt noga.

Jag tyckte mig minnas ett ganska vanligt diskussionsämne i invandringsdebatten för tjugofem år sedan. Ämnet var att, som det allmänt uppfattades, somalier var illa integrerade i Europa, till exempel Sverige, men framgångsrikt anpassade till levnadsförhållandena i Minnesota. Diskussionen drevs inte minst bland akademiker på universiteten såsom professor Benny Carlson (bilden). Med detta påpekande vill jag bara säga att frågan stöttes och blöttes med vederbörlig akribi.

En sakkunnig i min bekantskapskrets förklarade att de framgångsrika minnesotasomalierna kom från en speciell klan med läggning för företagande. ChatGPT hänvisar till en forskningsrapport från University of Minnesota enligt vilken somaliska entreprenörer skapade tusentals arbetstillfällen inom diasporan. Benny Carlson pekade på den lokala kulturens betydelse: I USA är det lättare för invandrare att få sitt första jobb, även om det är lågavlönat, och sedan avancera. I Sverige däremot, hävdade ChatGPT, gjorde höga ingångslöner och starka kvalifikationskrav det första jobbet svårare att få. Dessutom påpekades att somalier har starka nätverk av folk som hjälper varandra att lyckas.

Vad jag minns ebbade debatten snart ut. Man fick helt enkelt inte fram någon bra förklaring till de amerikanska somaliernas sociokulturella triumfer. Så gick det några år. Integrationsdebattörerna lämnade frågan för fäfot eftersom den inte tycktes ge utrymme för nya revolutionerande insikter som kunde leda till akademiska framgångar.

Men då släpptes ett antal generande faktabomber som för den fördomsfrie och skadeglade kan förklara allt. Minnesotasomaliernas beundrade framgångar berodde på bedrägerier. De ägnade sig åt att bygga genomtänkta system för att blåsa välfärdsstaten såväl på federal som delstatlig nivå, vilket alltså denna månad dokumenteras i The Spectator.

Först ut var det privat drivna välfärdsprogrammet Feeding our Future, som påstod sig mätta 120 000 fattiga barn om dagen, utan att några faktiska portioner tycks ha distribuerats. När de konfronterades med misstankar från statliga byråkrater hotade förövarna helt enkelt med offentliga anklagelser om rasism och lyckades bryta igenom skyddsåtgärderna för att stjäla mer än 250 miljoner dollar. Bedrägeriet var så fräckt att förövarna till och med stämde tillsynsmyndigheterna för att de var för långsamma med att godkänna ansökningar och lyckades vinna över 30 000 dollar i sanktioner från en delstatlig domare. Minnesotas justitieminister Keith Ellison löste aldrig fallet, men berättade för bedragarna på ett möte att han var ”här för att hjälpa dem” få mer pengar en månad innan FBI-razzior slutligen satte stopp för bedrägeriet.

Ungefär nittio procent av dem som åtalades i just detta fall var somalier. Men Feeding our Future var bara ett exempel på somalisk företagsamhet. Amerika bjöd på många fler ekonomiska möjligheter, till exempel ett boendeprojekt som drevs av åtta personer varav sex var somalier, där årsbudgeten på fyra år steg till hundra miljoner dollar utan att någon märkbar verksamhet kunde noteras. Samma affärsidé prövades även i ett program som gav somaliska barn ”kulturanpassad” behandling för autism. Vad hela denna somaliska bidragsolympiad, som även bedrivs i andra delstater, egentligen kostar skattebetalarna är okänt, men en federal åklagare som arbetar med fallet talar om minst nio miljarder dollar, troligen per år, vilket är lite mer än den svenska grundskolan.

Ett delvis tilltalande drag hos amerikanerna är att de lever ut sina känslor. När de älskar gör de storslagna kärleksfilmer och när de hatar så mördar de varandra. När de känner sig lurade av inflyttade bedragare har de ingen misskund utan syr genast in dem eller försöker sparka ut dem ur landet. Där kan vi svenskar något att lära oss. Enligt min som jag tror rätt välgrundade fördom baserad på ingående studier och erfarenheter av olika välfärdsbidrag vågar jag misstänka att svenska somalier är lika kompetenta som amerikanska. Och då har vi knappt börjat diskutera svenska svenskar.