På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?

Shantungskolan blev en stor succé. Wikipedia skriver att ”skolan blev snabbt så populär att en del kvinnor från andra branscher, såsom kontorister, mannekänger och flygvärdinnor, smög sig in på utbildningar.” Snart blev skolan närapå akademisk och examinerade certifierade kosmetologer.

När jag senare började studera vid Handelshögskolan i Stockholm upptäckte jag ganska snart att utbildningen där hade mer gemensamt med Shantungskolan än med Högre läroverket för gossar å Södermalm, Södra latin, där jag nyligen hade tagit studenten. På Södra latte, förkortat S´latte, hade lärarna, utöver inbankandet i elevernas skallar av tyska prepositioner som styr dativ, åtminstone i någon mån försökt lära oss att tänka. Vi bekantades med svåra frågeord såsom ”varför”. Varför blev Newtons teorier så revolutionerande för fysiken? Varför uttalas engelska ord ofta inte som de stavas, Worcestershire-sås till exempel?

På Handelshögskolan, förkortat Handels, tycktes det mig att man aldrig ställde frågan Varför. Jag tror inte att man gjorde det på Shantungskolan heller. Stil är inte detsamma som förståelse. Stil är att uppföra sig och låta enligt rådande regelverk på de ställen där man har tänkt att tillbringa sitt liv, till exempel i en skönhetsbutik eller som värdinna i ett flygplan eller som banktjänsteman eller som anställd vid Finansdepartementet.

När jag gick på Handels stod keynesianismen i sitt esse, det vill säga teoremet att finansministern kunde domptera den ofta vildsinta och ostyriga kapitalismen med sedelpressarna. Hade man väl lärt sig att säga ”skattestimulans” var man redo för anställningsintervjuer i trakterna kring Kungsträdgården.

Baksidan av Handels och Shantungs pedagogiska stil var att studenterna bibringades uppfattningen att alla synsätt som föregått det senaste trendtänkandet, typ Keynes eller markerade ögonbryn med klarröda läppar, var gammaldags och fel. Jag vände mig emot den människosyn som låg bakom, nämligen att människor någon annan stans i tiden och rummet än i vår aktuella kulturkrets var underlägsna oss (vilket jag med samma vidsynta inställning dock insåg att de faktiskt kunde ha varit).

Samma känsla värdig en stilskola fick jag även av undervisningen i den nationalekonomiska underavdelningen doktrinhistoria. Här var den skotske sjuttonhundratalsekonomen Adam Smith den store hjälten. Inte mig emot. För sin samtid framförde han den uppseendeväckande teorin att länder bör ägna sig åt att exportera sådana produkter som de är bra på att tillverka och låta andra länder ägna sig åt sina specialiteter. England kunde sälja ylletyger och maskiner till Portugal och få betalt i vin och olivolja. Smiths uppfattning stred mot allt som tidigare merkantilistiska ekonomer förkunnat, nämligen att syftet med utrikeshandeln var att få betalt i guld och sedan lägga guldet på hög.

Ingen på Handels förklarade någonsin vad det var för mening med att samla på guld och jag kom mig aldrig för med att fråga, antagligen för att jag misströstade om att få ett vettigt svar. Vi studenter fick vänja oss vid tanken att ekonomer före Smith var girigbukar eller vidskepliga idioter. Det var inget stilbrott på Finansdepartementet att utgå från att våra förfäder var mindre vetande.

Först i modern tid, faktiskt så sent som igår kväll, när jag återigen bläddrade i Utopia av Thomas More, fick jag det självklara svaret på varför furstarna ville samla på sig guld. Innan nationalstaterna fick form var politiken mindre fast organiserad och övergick allt som oftast i sitt efterföljande aggregationstillstånd, vilket var kriget. Kriget var alltings medel och för detta ändamål räckte det inte med regionala bondeuppbåd, utan det krävdes professionella trupper med moderna vapen, det vill säga legotrupper, och legotrupperna ville ha betalt i guld.

Så var det med det. Äntligen insåg jag att det fanns förnuft och förklaring även hos folk förr i tiden som stilskolan inte besvärat sig med att försöka begripa.