Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

Flosklerna och besvärjelserna kan låta ungefär så här: ”Vi har ändrat vår politik 180 grader”. Fast när den vanlige medborgaren försöker utröna vari förändringen ligger kan han inte upptäcka mycket mer än munväder. Eller så här: ”Vi ska deportera 80 000 stycken i år”. Men hur det ska gå till får medborgaren inte veta. (Ej heller sker det. Prognosen framfördes i januari 2016 av inrikesminister Ygeman.)

Så hur tänker politikerna? Jag kan på rak arm komma på tre så kallade tvångssyndrom som kanske fyller den politiska maktens föreställningsvärld och förklarar dess beteende. (Ett tvångssyndrom beskrivs så här av landstingsregionen: ”Om du har tvångssyndrom kan du känna väldigt starkt att du måste tänka på ett visst sätt eller göra vissa saker. Och att du får ångest om du inte tänker på det sättet eller gör de sakerna”.)

Berikar-syndromet. Tvångsföreställningen är att det egentligen inte finns någon svensk kultur och att Sverige hela tiden därför måste tillföras utländskt kulturgods av vad slag som helst för att inte sladda tillbaka till vikingatiden och ett förment barbariskt svenskt naturtillstånd. Det går inte att föra normala logiska samtal med de drabbade eftersom det handlar just om ett tvångssyndrom som inte har rationella rötter utan grundar sig på en sorts tro vars djupaste psykologiska grund möjligen ligger i någon sorts oförlösta skam- och skuldkänslor. De drabbade är desto mer att beklaga som de själva inte uppfattar det verklighetsfrämmande i sin föreställning.

Mantrat ”Den humanitära stormakten”. Här handlar det inte om någon psykisk defekt, utan om rationellt tänkande. I åtskilliga decennier har Sverige tacksamt spelat rollen som det internationellt beundrade framtidslandet, en förebild för alla övriga nationer. Dagens politiska maktelit har under hela sin karriär insupit detta tänkande även om de med falsk blygsamhet låtsas förneka sin hybris. (Jag minns från min tid som ambassadchef i Guinea-Bissau på 70-talet hur svenska höga SIDA-tjänstemän kunde komma på audiens hos landets president iförda jeans och träskor med vitt perforerat ovanläder för att visa att en ann minsann inte satte sig på några höga hästar – och därigenom tryckte ned presidenten i skorna genom sitt nonchalerande av den diplomatiska artighetens bud.) Poängen är att det är kul att vara befullmäktigad representant för en moralisk modellnation. Man åtnjuter respekt när man deltar i internationella konferenser och möten. Moraliska modellnationer är snälla mot migranter. Om Sverige ingrep mot migrantströmmarna skulle det bli ajöss med det moraliska övertaget. Plats i Säkerhetsrådet, bye, bye. Inget kul på EU-mötena heller.

”Hitler i bunkern”-syndromet. När det blev uppenbart att Tyskland höll på att förlora kriget blev Hitler galen och låste in sig i sin bunker varifrån han utfärdade attackordrar till bataljoner som knappt hade några återstående, levande soldater. Han låtsades stampa fram nya divisioner ur marken. När Migrationsverket inte längre kan hålla ställningarna inför migrantanströmningen stiftas lagar om att kommunerna ska ta ett ansvar för migranterna som kommunerna inte har en chans att klara av. Till slut ansåg sig Hitler förrådd av det tyska folket som genom sin feghet förmenade honom den seger han förtjänade. Den svenska politiska eliten har länge varit inne på det spåret däri att den vill skylla sina misslyckanden på påstådd rasism hos det svenska folket. Liksom det tyska folket en gång är kanske vi svenskar inte värdiga våra politiska ledare.

Men den tanke som gnager i mitt sinne är att den politiska eliten helt enkelt bara är rädd. Kanske törs den inte vidta sådana åtgärder som den möjligen fattar behöver vidtas. Den kanske inte vågar sätta hårt mot hårt när det gäller tryggheten på gator och torg och polisers och ambulansers fria rörlighet över hela det nationella territoriet. Den kanske inte har kurage att ingripa mot jihadistisk indoktrinering i svenska moskéer. Fruktar den att den inte har tillräckligt med poliser för att kontrollera migrantvolymerna? Är den rädd att det redan gått för långt?

Snälla, övertyga mig om att jag är paranoid.