Pär Ström är en debattör som jag känt och uppskattat länge för hans rakryggade principfasthet. Samtidigt har jag beklagat honom för att radikalfeministerna i början på detta sekel utsåg honom till sin huvudfiende och gick på honom som en svärm bålgetingar. Det feministiska ”Teater Smuts” gjorde en kulturbidragsfinansierad teaterföreställning med den vassa udden riktad mot Pär och hans gelikar. Till slut gav han upp och vände sitt engagemang mot mindre hårdföra motståndare än kvinnorna, till exempel klimatfanatikerna.

Alldeles nyligen invände Pär mot att jag använt uttrycket ”populism” om några europeiska partier som brukar kallas populistiska, till exempel Viktor Orbáns och Georgia Melonis partier och AfD. Pär höll med mig om det mesta:

… [m]ed ett undantag, vilket är användandet av benämningen ”populistiska” avseende de nya partierna. Det är ett nedlåtande och propagandistiskt ord som etablissemanget (det etablissemang som är i färd med att dra oss ned i avgrunden) använder i syfte att bekämpa dessa djupt folkliga partier som helt enkelt är etablissemangspartiernas politiska motståndare (och vårt enda hopp om räddning).

Den invändningen är värd att ta på allvar, ty även om begreppet ”populism” rent språkligt bara betyder att folkmajoritetens vilja ska gälla, det vill säga samma sak som ordet ”demokrati”, så betyder det något annat i våra moderna öron, nämligen att ”det rena folket” ställs mot ”den korrupta eliten” (enligt en bedömning av ChatGPT). Att jag tror att detta är viktigt beror på att frågan nuddar en av de olika statsskickens grundfrågor, som vi egentligen aldrig diskuterar, nämligen frågan om relationen mellan samhällets styrande och styrda. Där har populismen som sociologisk kategori en viktig roll att fylla.

Populismen motsvarar alltså en ordning där de ”korrupta eliterna” fått ge vika för de ”moraliskt rena” folkmassorna. Jag säger inte att detta är ett önskvärt system eller ens att det har förutsättningar att fungera. Kanske är populismens främsta funktion att ge massorna ett intellektuellt verktyg för att uttrycka sin mullrande misstro mot dem de motvilligt försörjer med sina skatter.

Emellertid formuleras det motsatta perspektivet nästan aldrig, alltså det perspektiv som faktiskt gäller även om det inte uttrycks, således eliternas spegelvända uppfattning om de sociala relationer som populismen på sitt sätt beskriver. Om vi sätter ord på detta får vi i stället för populisternas tolkning en bild av ett samhälle som styrs av ”ett gott och kompetent politiskt ledarskap” med uppgift att basa över ett mestadels lågmeriterat folk. Denna bild av den existerande ordningen har i vårt land kanske tydligast förkroppsligats i Per Albin Hanssons (bilden) tal om Folkhemmet, där de godsinta föräldrarnas roll spelades av ledande politiker medan folket agerade barn (samtidigt som de försörjde föräldrarna vilket historiskt sett är en ovanlig social konstruktion).

Skillnaden mellan populismens berättelse och narrativet bakom Folkhemmet är att den förra är illa tåld för att den med mer eller mindre eftertryck ifrågasätter de styrande eliternas legitimitet medan det senare tvärtom ger dessa en ledande uppgift som framträder som inskriven i naturens ordning eftersom det alltid kommer att finnas föräldrar och barn.

En gång skrev jag en bok som hette När folkhemmets barn blivit vuxna. Den gjorde ingen succé eftersom varken föräldrarna eller barnen gillar det perspektivet. Därför har vi åtta folkhemspartier i Riksdagen men inget populistparti.