En av Hollywoods allra största har gått bort. Robert Duvall dog i söndags i sitt hem i Virginia, 95 år gammal. Och jag tänker på vilken fantastisk skådespelare han var och alla underbara rollprestationer han gjort. Men av alla minnesvärda roller han gestaltat genom åren är det en roll som för alltid finns i mitt hjärta mer än någon annan.

Jag var knappt 30 när den först visades på tv, miniserien Den långa färden (Lonesome Dove). Av någon anledning minns jag den lördagskvällen så väl och jag minns också att SVT gjorde en stor sak av att visa just den serien.

Det här var på den tiden då det fortfarande satt en ”hallåa” och presenterade programmen (sent 80-tal eller väldigt tidigt 90-tal). Han berättade om serien, och om hur hyllad den blivit, och sen tillade han något som jag aldrig kommer att glömma:

– Och om ni tycker att den går lite långsamt i början, så håll ut! Ni kommer inte att ångra er.

Det är nog första och enda gången jag hört någon på tv säga så men ganska snart förstod jag varför. För Den långa färden har verkligen en ganska långsam början. Livet i den lilla byn Lonesome Dove nära mexikanska gränsen gick sin gilla gång och de två pensionerade Texas Rangers Augustus ”Gus” McCrae och Woodrow F. Call – båda mästerligt spelade av Robert Duvall och Tommy Lee Jones – roade sig med att då och då rida över gränsen och stjäla hästar och boskap från en mexikansk gangster.

Ändå – eller kanske just därför – fastnade jag. Kemin mellan de båda huvudrollsinnehavarna var makalös, och även i mindre roller satt karaktärerna klockrent. Jag satt som ett tänt ljus och när första avsnittet var slut kunde jag knappt bärga mig till nästa lördag.

Sedan dess har jag sett Den långa färden åtskilliga gånger. Jag har den på två uppsättningar dvd och ser den säkert vartannat år minst, bara för att få uppleva nöjet att på nytt bekanta mig med Call och McCrae. Men det är Gus som bär berättelsens hjärta. Han är både den klassiska westernhjälten – och dess motsats. Han skämtar, flirtar, provocerar och älskar att leva. Inte en hjälte i traditionell mening – men en bra karl som gör sitt bästa i en rå och brutal värld.

Bandet mellan honom och Call är en av seriens höjdpunkter. Deras vänskap är kärv, kärleksfull och full av outtalade känslor och kanske en av film- och tv-historiens mest ikoniska manliga vänskapsskildringar.

Duvall gör det som ser enkelt ut men som är extremt svårt: han anstränger sig aldrig. Varje replik känns improviserad, varje gest naturlig. Han är Gus, helt enkelt och han kan växla mellan skämt och djupaste allvar utan att det någonsin känns konstlat eller konstruerat.

Robert Duvall hade en karriär som spände över sex decennier. Många av hans roller är oförglömliga – i Gudfadern, Apocalypse Now, Aposteln… Jag har sett alla hans filmer och jag blir aldrig besviken på Duvalls insats. Men det är som Gus McCrae jag minns honom som allra, allra bäst.

Bild: Skärmdump Youtube