Epstein-ärendet har gradvis antagit ofantliga proportioner, framför allt sedan det amerikanska justitiedepartementet i förra månaden publicerade över tre miljoner nya dokument, bilder och videos som bildar grund för den skandalhungriga västvärldens spekulationer. Epstein och hans krets bespottas med större kraft, verkar det, än massmördare som Hitler, Stalin och Pol Pot. Intressen, som känner sig värre kränkta än till och med judarna av nazismen, har vaknat till liv och börjat spruta eld. Hur kommer sig dessa eruptioner av avståndstagande och hat?

Jag har svårt att tro att den framvällande hätskheten verkligen, som det påstås, beror på att Epstein har lägrat fjortonåringar. Den här striden handlar inte i huvudsak om att skydda underåriga flickor. Om detta hade varit syftet skulle världen redan ha exploderat av ilska med tanke på alla de i första hand muslimska länder som regelmässigt tillåter barnsex. Exempelvis har Iran, enligt ChatGPT, en minimigräns för äktenskap på 13 år för kvinnor, Irak nio år och Pakistan 16 år. Det antal lolitor som Epstein kan ha skändat skrumpnar i jämförelse.

De kvinnor som förargelsen handlar om är för övrigt inga småflickor utan i stället vuxna, ofta välutbildade och internationellt högrankade såsom Barbro´s Best & Brightest och kronprinsessan Mette-Marit. Det är kvinnor som inte låter sig våldtas hur som helst. Jag drar slutsatsen att om det förekommit något sex med den sortens kvinnor har de medverkat frivilligt och troligen, för att dra skruven ett varv till, icke utan eget intresse.

Ty det är lätt att förstå att en ung och vacker kvinna med livsaptit och en civilekonomexamen från Handelshögskolan kan bli nyfiken om hon får en inbjudan till kalas i Västindien med kungligheter och andra globala celebriteter. Man vet inte vart sådana möten kan leda. Vore det särskilt anmärkningsvärt om attraktiva damer utnyttjade sina kompetenser fullt ut för att främja sina framtidsutsikter i arbetslivet? Vem har rätt att kritisera den som gör sitt bästa när framtiden står på spel? Syndromet är sedan länge känt i teatervärlden där Ingmar Bergmans regissörssoffa varit ett väletablerat koncept liksom Harvey Weinsteins motsvarande arrangemang i Hollywood.

En liknande våg av upprördhet i form av #MeToo-rörelsen svepte över världen för några år sedan. Är Epstein-skandalen en fortsättning på #MeToo enligt samma manus som förra gången? Personligen har jag aldrig förstått hur så mycket raseri och bitterhet kunde framkallas av #MeToo. Vem var det som väckte världens ilska? Var det Weinstein eller Epstein eller fd prins Andrew som bedömdes skyldig för att inte ha släppt till stjärnrollen han ställt i utsikt? Eller var det Best & Brightest själv som vanärade kvinnorörelsen genom att inte ha inhämtat dess elementa vari ingår att vid behov kunna drämma till en efterhängsen men oönskad karl så att näsblodet flyter?

Att kvinnosläktets gemensamma fackliga organisation, som alla särintressen, hulkande av kränkthet, när som helst kan kräva vad som helst utan att det finns någon hållbar anledning är inte att förvåna sig över. Så gör intresseorganisationer. Men varför männens motsvarande fackpampar accepterar budskapet från #MeToo och Epstein-kampanjen har jag svårare att begripa. Den enda förklaring jag kan komma på är att den manliga beskyddarinstinkten tagit överhanden, det vill säga övertygelsen att en kvinna inte klarar sig utan en stor, stark karl, kort sagt att kvinnor är medfött underlägsna, även Barbro´s Best & Brightest.