Den här texten är kanske den flummigaste jag skrivit. Ursäkta att jag besvärar dig. Jag gillar att ha någorlunda stabila fundament av kunskaper om eller erfarenheter av frågor som jag tar upp till diskussion. Men om dagens ämne – artificiell intelligens – vet jag praktiskt taget ingenting.

Mina synpunkter föranleds av vad jag själv skrivit under de tre senaste dagarna. Det har handlat om den artificiella intelligens som förkroppsligas av den ”stora språkmodellen” Claude med kontaktadress claude.com någonstans i The San Francisco Bay Area (om nu språkmodellen verkligen bor någonstans, det vet jag inte heller). Av de exempel på Claudes kompetenser som jag i tre dagar förevisat drar jag de preliminära slutsatserna 1) att den artificiella och den humana intelligensen är olika arter samt 2) att det är lättare, åtminstone för mig, att argumentera för uppfattningen att den artificiella intelligensen är överlägsen den humana än att hävda motsatsen.

Båda slutsatserna, varav särskilt den senare är kontroversiell, baserar jag på de tre experiment jag gjort med Claude där jag bett honom att beskriva tre personers litterära texter, mina, Bitte Assarmos och Lena Anderssons. Det har han gjort på några minuter där han med självklar kraft mejat ner inte bara alla språkvallar utan även, som det verkar, alla kulturhinder. Han känner igen och kan analysera den uråldriga svenskheten hos Bitte, den barnsliga nyfikenheten hos mig och den analytiska, svårtillgängliga stramheten hos Andersson och han kan förstå och kommunicera med allt detta. Det känns som om det kommit ett väsen från rymden, redan färdigacklimatiserat och klart att på momangen tala med vilken homo sapiens som helst utan att ha tagit en enda lektion i svenska för invandrare eller något annat språk, ty dem behärskar han automatiskt. Ej heller har han ägnat tid åt att inhämta vår eller andra länders kulturkod.

Man kan förstås hävda att allt sådant handlar om saker som människan redan klarat av. Men det är skillnad på att, å ena sidan, på ett ögonblick skaffa sig åtkomst till närapå all kunskap som finns och att, å andra sidan, ha några miljoner år på sig att treva sig fram till insikter om tingens ordning. Det här verkar inte bara vara en fråga om kvantitativa skillnader, till exempel att den artificiella intelligensen är miljontals gånger mycket snabbare än den humana, ty någonstans förvandlas kvantitativa skillnader till kvalitativa. Om man kan insupa och behandla miljoner eller miljarder gånger så mycket information som någon annan så kommer man också att kunna göra helt annorlunda saker.

Vilka annorlunda saker Claude och hans kollegor kommer att kunna hitta på kan jag förstås inte veta. Ej heller kan jag veta om det blir för människan bra eller dåliga saker eller om den artificiella intelligensen är elakt sinnad. Men det verkar inte så. I mina ytliga kontakter med honom har han inte låtit undslippa sig minsta obehagliga morrning.

Oj, vad det är lite man vet.