När jag gick på mellanstadiet hette läroboken i engelska ”Hands up”. Vi fick följa fyra barn från olika platser i världen; Ann från England, Mac från Skottland, Pat från USA och Sam från Afrika. Mac gick omkring i kilt och spelade säckpipa, Ann var en ordentlig flicka som drack te på eftermiddan, Sam såg ut som en karikatyr av N-ordet och Pat var sådär charmigt ohyfsad som bara amerikaner kan vara.

Lite fördomsfullt kanhända. Men alla fyra barnen hade engelska som modersmål och det var själva poängen. Jag och mina klasskamrater lotsades in i den engelskspråkiga världen, lärde oss böja verben på rätt sätt och vem kunde guida oss bättre än dom som gjort det i hela sitt liv.

Likadant med de andra språken. Min lärobok i franska handlade bara om fransmän. Dom hade mustasch, käkade ost och åkte upp och ner i Eiffeltornet, ständigt med en baguette under armen. Och de talade perfekt franska.

Vid ett annat tillfälle pluggade jag portugisiska i Norrland. Jag och mina kurskamrater trodde oss vara coola brasilianare och turnerade trakten runt Kramfors med sambaorkestern ”Os parallellos furiosos”. Säkert ingen musikalisk höjdare, men redan efter några månader pratade vi som Chico Buarque. Uttalet satt som en smäck.

De flesta språkutbildningar följer detta enkla recept. Förutom glosor och grammatik, försöker man skapa en fiktion där eleverna identifierar sig med människor som insupit språket via modersmjölken. Med tålamod och hårt arbete kan det hända att språket blir ”ditt”, och som bonus får du lite kulturellt extramaterial. Som att skottar bär kilt och engelska flickor dricker te.

Svenska för invandrare följer en annan pedagogik. Öppnar man en lärobok i svenska möter man istället ett färgstarkt gäng från delar av världen som inte pratar svenska. Alltså tvärtemot min barndoms skolböcker. Läsaren får identifiera sig med Hamid från Syrien, Masud från Bangladesh eller Sadia från Somalia. Vi får följa deras stapplande steg i svenska vardagssituationer, i yrkeslivet eller lära oss om deras historia.

Det är sällan etniska svenskar lyfts fram som identifikationsobjekt eller positiva förebilder. Dom – vars modersmål man vill tillägna sig – håller sig mest i bakgrunden och rycker in för att utreda missförstånd eller förklara reglerna i tvättstugan.

Kanske SFI-modellen uppfattas som mer verklighetsförankrad, mer inkluderande och mindre rasistisk än traditionell språkundervisning. Den där fransmän alltid är fransmän och brasilianare dansar samba. Men hur bra är den på att lära ut språk?

Statistiken härvidlag är inte så smickrande. Chat GPT (som brukar veta vad han talar om) säger att bara hälften av dom som avslutar sin SFI-utbildning, får godkänt resultat. Och då är det långt ifrån alla som avslutar. En undersökning från 2024 visar att var tredje SFI-elev inte klarat en enda kurs efter fem år.

Mitt intryck är att SFI och liknande institutioner är bättre på att låtsas vara inkluderande, än det de egentligen är till för: Att lära nybörjare prata svenska.

Medan jag bläddrar i diverse undervisningsmaterial slås jag av hur Sverige beskrivs som ett lapptäcke av nationaliteter, där alla verkar trivas bra tillsammans och svenskarna i bästa fall är en del i familjen.

Men ibland ställer svenskarna till problem. Genom att ha för mycket fördomar, inte vara tillräckligt förstående, eller – vilket beskrivs i den här skattefinansierade publikationen – genom att rösta på Sverigedemokraterna*.

(*Inom parantes kan nämnas att läroboken ”Valet är ditt” föranledde riksdagsman Michael Rubbestad att ställa följande fråga till utbildningsminister Anna Ekström.)

BILD: Engelskalektion vid en skola i Örebro 1966.