Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.

Ibland handlar det om kortlivade men explosiva eruptioner som exempelvis när det för tio år sedan stormade till den grad kring ”den nittonde ledamoten av Svenska Akademien”, Jean-Claude Arnault, att nobelpriset i litteratur tillfälligt inställdes och Arnault själv fick ungefär två års fängelse för våldtäkt. Pressen redovisade samvetsgrant precis hur våldtäkterna gått till och hela den väluppfostrade allmänheten himlade med ögonen i avsky. Själv tyckte jag kanske att affären var sjaskig men kunde inte förmå mig till något starkare avståndstagande än att sluta läsa artiklar där saken och dess sociala följdverkningar ältades.

Förmodade sexbrott väcker för det mesta vidsträckt ursinne. De flesta av dem som kommer till allmänhetens kännedom verkar vara signerade av åtminstone lokalt betydelsefulla manspersoner som just Arnault, filmmogulen Harvey Weinstein och alla andra mer eller mindre ansedda män som fått bannstrålar av #MeToo över hela kroppen. Hatet mot sådana män ligger latent och kan flamma upp och i åtskilliga fall driva dem till självmord eller social utfrysning, vilket kanske är ett hårdare straff än till och med hängning.

Jag kan bara inte medverka i detta organiserade hat. Även om den underliga perversiteten pedofili existerar så handlar de uppmärksammade fallen mest om att unga kvinnor ger sig hän åt män som Weinstein för att få en roll i en av hans världsberömda filmer. Det är, tycker jag, inget särskilt att beskärma sig över. Det är ett beteende som är ännu äldre och ännu vanligare än den mer specialiserade varianten som kallas världens äldsta yrke. Ingmar Bergmans regissörssoffa var känd och uppskattad av många kvinnliga wannabes i branschen.

Min erfarenhet och kanske felaktiga föreställning är alltså att en stor del av de skandaler som mer eller mindre tillfälligt grasserar i vårt samhälle vid en närmare granskning regelmässigt visar sig förångas enligt principen att troll spricker i solen.

Detta handlar förstås inte bara om att män och kvinnor låter sina animala och egoistiska drifter driva ut den sociala disciplin de låtsas besitta, utan än mer om att folk inte kan tåla att andra tjänar pengar på verksamheter som skattemyndigheterna ännu inte hunnit förbjuda eller där regelverket är flertydigt. Där tycker jag mig ständigt få vatten på min kvarn, det vill säga att det skälls långt mer än det bits. När det gått några år och alla juridiska instanser passerats visar det sig att knappt någon av de påstått ansvariga får straff.

På min förfrågan raddar ChatGPT upp sex uppmärksammade fall under det senaste årtiondet, till exempel Panama Papers-skandalen, Nordeas misstänkta penningtvätt, korruptionen på Uppsala universitetssjukhus, Telias utlandsaffärer etc. Chat kommer sammanfattningsvis fram till att ”svensk rättspraxis över hela penningtvätts‑ och korruptionsfältet visar generellt få fällande domar för toppchefer, trots stora avslöjanden”. Efter att ha varit börschef i ett tiotal år och sett hur finansmyndigheterna, tätt åtföljda av ekonomijournalisterna, hungrar efter att upptäcka – eller i nödfall konstruera – ekobrott har jag kommit fram till att de få fällande domarna beror mer på att inga oegentligheter faktiskt har begåtts än på att lagarna inte är tillräckligt skarpa för att sätta dit ett förmodat skojarpack.  

Snart kommer facit i Swedbanks estniska penningtvättsskandal. Visserligen har VD:n Birgitte Bonnesen redan blivit straffad av den gläfsande pressen och dömd till fängelse i lägre instanser, men huruvida hon är skyldig kommer inom kort att uppdagas i dom från Högsta Domstolen. Då får vi se om jag har rätt i min tes om att när kyligare hjärnor bedömer händelserna så har det begåtts färre brott än medias flåsande skandalhunger ställt i utsikt.