Det verkar som om några av de klyftigaste europeiska ledarna, till exempel en sådan som Tysklands Friedrich Merz, med största motvilja och självövervinnelse börjar erkänna att kontinentens ledande politiker själva har ett ansvar för den soppa de kokat ihop åt Europas folk. Se exempelvis Merz tal i Davos här. Talet är förstås till största delen vanligt politikerpladder men från 17.40 närmar han sig väsentligheter. Till exempel hävdar han, med ett eftertryck som nästan verkar komma från hjärtat, att det är den offentliga byråkrati som vi så entusiastiskt har etablerat som sticker käppar i hjulet för det europeiska näringslivet samt att politiken inte bryr sig om den breda medelklass som tidigare varit nationernas ryggrad och räddning och nu skulle kunna bli det igen. ”Vårt öde ligger i våra egna händer” sa Merz vidare, ”en historisk uppgift ligger framför oss”.

I förhållande till den verkliga historiska uppgift som i ett töcken föresvävar Merz verkar han inte ha kommit så långt, men det som ger mig något lite energi och framtidshopp är att han är sanningar på spåren. Andra europeiska politiska ledare, till exempel våra svenska partigängare, har vad jag upptäckt ännu inte kommit i närheten av att medge att de med gemensamma krafter seglat mot en stjärna som leder till nationens undergång. I stället för att med hjärtats förkrosselse erkänna sina dumma tankefel och sätta Moder Svea på rätt kurs förvirrar de folket genom att  peka ut sina konkurrenter om taburetterna som huvudansvariga och hävda att de själva har rätt lösningar på allt, till exempel fler behöriga lärare och fängelse för 13-åringar.

Det största förståelseproblemet vi har är att politikerna för att skydda sin egen maktställning lyckas inbilla väljarna att den avgörande uppgiften är att få rätt partikonstellation i regeringsställning – när alla tänkbara partikonstellationer har i stort sett samma program! Om någon av dem liksom Merz, som jag själv efter att ha sett en kort videosnutt kanske börjat romantisera om, hade tagit på sig skulden och förklarat att han skulle bekämpa byråkratin och mobilisera medelklassen för framtidens stordåd, då hade en knoppande förtröstan på den svenska demokratin eventuellt kunnat gro.

Men tills vidare är vi långt ifrån där. Vi har inte ens påbörjat den nödvändiga resan och vi anar ännu inte vilka utmaningar som skulle möta oss på vägen. Om det kom en partiledare och förkunnade att han, som en imponerande symbolåtgärd för att visa att hans politiska falang på allvar tänkte bekämpa byråkratin, avsåg att genast lägga ned exempelvis Skolverket, så skulle det liva upp åtminstone mig. Men troligen bleve det ett självmordsuppdrag ty Skolverket ingår i den härskande politikerklassens makthavande byråkratiska myndigheter som hittills aldrig gett sig en tum när de uppdragits att förenkla och avbyråkratisera.

För något år sedan gjorde president Trump ett försök att genom DOGE-projektet i ett svingande slag ta kål på en del av den federala byråkratin. Det misslyckades totalt. DOGE lades ned efter ett halvår. Det var en luttrande upplevelse för initiativtagarna, men en plågsam bekräftelse på maktförhållandena i samhället, såväl i USA som i Sverige, för oss som har begripit att det är egenintressena hos de samlade välfärdsapparaterna, med deras miljontals engagerade medborgare, som kräver lön eller bidrag och utövar ett dominerande inflytande.