Om jag säger att livet är en strid så har jag till stor del fel eftersom vårt moderna västerländska samhälle inte ger upphov till så många öppna stridigheter annat än när ungdomar från Orten skjuter ihjäl varandra. Men å andra sidan förekommer, i envars dagliga liv, mindre våldsamma konflikter om sådant som professurer, parkeringsplatser, vem som ska handla mat och sköta disken, gräsklippningen (inte jag i alla fall!), fördelningen av arvet, bråk med myndigheter med mera. Ett område som är särskilt utsatt för tvister är politiken, som är alla schismers moder. Clausewitz förkunnar att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Med samma logik, fast tvärtom, kan man hävda att politiken är krigets ursprung.

Om man krigar, vilket vi alltså enligt omvändningen av Clausewitz definition ständigt gör när vi intresserar oss för politik, bör man veta vem fienden är och vem man således ska skjuta på. Någon gång, som när Napoleon stod öga mot öga med England, är väl detta självklart. Men det är knappast den normala situationen. Visserligen har jag själv aldrig varit med i något krig men jag tror att man vanligen har flera fiender. Så var det under trettioåriga kriget. Då gällde det för överbefälhavare som kung Gustav II Adolf att hålla tungan rätt i mun och inte slösa krut på oviktiga motståndare utan gå rätt på huvudfienden.

Så är det alltså även i politiken. För att kunna föra en klok politik gäller det att man vet vem som är en huvudfiende. Förr i tiden, vilket jag menar var före 1920-talet när demokratin slog igenom, var de viktigaste politiska kontrahenterna helt på det klara med vem som var deras huvudfiende. Högerpartiet kunde visserligen ha sina duster med liberalerna, men dessa fajter var som när bröder slogs, ty för båda partierna var huvudfienden socialisterna, närmare bestämt socialdemokraterna. För dessa, i sin tur, fanns olika andra- och tredjehandsfiender, till exempel kommunister och bondeförbundare. Men huvudfienden för arbetarklassens främsta parti, alltså socialdemokraterna, var högerpartiet som representerade kapitalisterna inklusive de stora jordägarna. Sverige såg faktiskt ut ungefär som Marx hade beskrivit den tidens mest avancerade sociala ordning där de två ömsesidiga huvudmotståndarna var borgarna och arbetarna.

Men hur är det nu då? Står den politiska huvudmotsättningen i svensk politik fortfarande mellan borgare och socialister, mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen, mellan höger och vänster, där alla dessa tre arenor handlar om samma konflikt? Jag har frågat hundratals människor under många år. De flesta håller med om att det svenska samhället tidigare kanske var konstruerat på det viset, men knappt någon tror att det fortfarande är så. Då kommer mina följdfrågor som skrällande hammarslag på ett plåtstycke: Om huvudmotsättningen inte går där den förut gick, var går den då? Eller har hela konceptet samhällelig huvudmotsättning blivit obsolet?

En del menar att huvudproblemet är invandringen och att huvudmotståndarna därför är invandrarna som bör sparkas ut. Den uppfattningen har inte mycket stöd hos svenska politiker, inte ens sverigedemokraterna, ty de fortsätter att, i stället för att stoppa immigrationen, i mer eller mindre endräkt fortsätta att dela ut uppemot nittiotusen permanenta uppehållstillstånd om året.

Det märkvärdiga med detta är att en majoritet av svenska folket sedan flera år har velat se minskad invandring utan att detta önskemål fått något politiskt genomslag. Ännu märkvärdigare är att regeringen tycks vilja föra väljarna bakom ljuset genom att påstå att den minskat invandringen och pekat på att den lilla delgruppen asylinvandrare faktiskt minskat utan att detta påverkat bruttovolymen, något som de ansvariga politikerna underlåter att avslöja.

Jag drar slutsatsen att det är något annat än folkviljan som bestämt vilken invandringspolitik Sverige ska ha. Det är ingen stor skillnad mellan de olika partierna. Så vilken är förklaringen? Jag har i mer än tio år försökt argumentera att det intresse som verkligen bestämmer i Sverige – och som vi vanliga, skattebetalande medelklassare borde betrakta som vår huvudfiende – är det politiskt korrekta politikerväldet med tillhörande välfärdsindustriellt komplex, i det här fallet det offentliga organisationssystem som lever av att det kommer invandrare. I det utvidgade välfärdskomplexet finns vår tids härskande klass. I stället för en huvudmotsättning mellan arbete och kapital har vi numera en röd linje som går mellan välfärdskomplexet och medelklassens nettoskattebetalare.

En sådan tankegång går inte ens som en idéspekulation eller tankelek att framföra till ledande politiker. De ser världen på ett annat sätt, nämligen som en kamp nästan på liv och död mot representanter för andra partier vars program de anser totalt skilda från deras egna medan jag tycker att allihop i grunden egentligen handlar om samma sak, nämligen att skydda det välfärdssystem som är deras gemensamma stolthet.

I verkligheten kämpar de om taburetterna i stället för att försöka rädda Sverige.