Det är synd att vår tid är så besatt av hat mot president Trump att den inte förmår resonera om mannen med erforderlig emotionell balans. Med ögon rödsprängda av ilska och rösten i falsett skriker hans fiender ut sin hätskhet. Någon sval och eftertänksam vetenskaplighet förekommer inte. Det beror antagligen på att fienderna känner sig så gruvligt trampade på tårna av presidentens sårande anklagelser, nyligen repeterade och förstärkta av Zelenskyi, om att de europeiska ledarna, som Trump säger sig känna mycket väl, är fega, lata och obeslutsamma. Sådant gillar de inte att behöva höra.

En sansad bedömning av Trump bör troligen utgå från att han är besatt av kejsarvansinne. Det är visserligen en diagnos som inte förekommer i den amerikanska psykiatriföreningens diagnosmanual Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM – 5), men denna bibel för branschen har trots det andra diagnoser som i detalj beskriver kejsarvansinnet. Exempelvis uppvisar de som får psykdiagnosen narcissistisk personlighetsstörningen följande typiska symtom: grandios självbild; fantasier om obegränsad makt, framgång, briljans och skönhet; känsla av att vara speciell och unik; krav på överdriven beundran; förväntningar på automatisk eftergivenhet från andra; brist på empati; arrogans och högdragenhet.

Att DSM – 5 inte erkänner kejsarvansinne som fristående diagnos beror antagligen på att det inte längre finns några officiella kejsare (sedan Jean-Bédel Bokassa av den Centralafrikanska republiken, som efter Napoleons förebild krönte sig själv, avlidit) samt på att psykiatriker i arbetet strävar efter att inta en klinisk attityd samtidigt som kejsarvansinnet ofta grasserar i deras egna kretsar. Shahen Reza Pahlevi var ett annat, numera historiskt, exempel.

Med det vill jag säga att kejsarvansinne faktiskt finns. Det uppträder framför allt bland mäktiga män men det finns tydliga tecken på att även kvinnor, nu när dessa börjar fylla samhällenas ledande positioner, blir minst lika tokiga.

Man vet inte om remediet någonsin hjälpte, men det verkar som om romarna faktiskt hade som vana att placera en slav på segerherrars triumfvagn med uppgift att påminna den framgångsrike att han var mänsklig: ”Hominem te memento”.

Jag har under mitt liv stött på flera särskilt välutvecklade fall, till exempel ledare som inte tålde att umgås med sina medarbetare. De är ofta svåra att handskas med. Jag tror att det beror att de ofta är överlägset begåvade och tycker illa om mindre snabbtänkta människor. ”They don´t suffer fools gladly” säger man på engelska om sådant folk. Om de dessutom är entreprenöriella fritänkare så kan de bli extra besvärliga i sin egoistiska envetenhet. Personalutbildare brukar framhålla att det är eftersträvansvärt ”att kunna tänka utanför lådan”, men min erfarenhet är att de flesta blir nervösa och illa berörda om de stöter på någon som verkligen tänker utanför lådan men inte lärt sig att i sociala sammanhang lägga band på den förmågan.

Trump tänker ofta utanför lådan utan att, som jag ser det, ha lärt sig att hålla mun av respekt för dem som känner automatisk motvilja mot synsätt och idéer som de inte hunnit vänja sig vid. Egentligen bör nog sådana människor inte bli politiska ledare eftersom de som politiker inte har en företagares handlingsfrihet. De kan till exempel inte så lätt sparka krångliga människor. För en president finns omvärlden, till exempel det folk som har valt honom till ämbetet, till stor del fix och oföränderlig i bemärkelsen att den inte kan avskedas eller i övrigt omvälvas. För en sådan människa är det outhärdligt att behöva disputera med mer formella och byråkratiskt lagda, om än skickliga, ämbetsmän, exempelvis FN-administratörer och diverse EU-tjänstemän vars uppdrag egentligen är att skriva nya regler för hur medborgarna ska bete sig, tänka och leva. Därför kan man förstå att Trump, antagligen i förtvivlan, genom sitt nya Fredsråd kanske avser att försöka skapa ett alternativt eller kompletterande FN. Mitt tips är att det inte kommer att fungera och att Trump så småningom slänger projektet på historiens sophög ungefär som det överraskande kortlivade rationaliseringsexperimentet DOGE. Om man inte har byråkratiskt sittfläsk som räcker i decennier, vilket Trump rent konstitutionellt inte har, så går det inte att bygga hållbara succéer såsom pyramiderna och FN. Snabba världssuccéer uppstår bara när en liten grupp samsjungna musikaliska genier som Beatles plötsligt får ihop ett sound som folk gillar. Det är kanske något sådant presidenten har i sinnet men i så fall verkar hans val av Fredsrådskollegor inte särskilt övertygande. De verkar inte alla vara av det rätta virket.

Den österrikiske och sedermera amerikanske ekonomen Joseph Alois Schumpeter gjorde sig världsberömd genom uttrycket ”skapande förstörelse” som beteckning på den revolutionerande omvandling av ekonomierna som 1800-talets berömda och ofta illa tålda kapitalister ombesörjde till sin egen omätliga rikedom och många andras olycka. Trump kanske är en sådan på den politiska banan. Därmed är inte sagt att skapandet nödvändigtvis blir större än förstörelsen.