Jag har vuxit upp med bilden av Olof Palme som något mer än en politiker. För många var han en slags moralisk kompass: integriteten personifierad, den modige statsmannen som vågade tala klarspråk mot USA i Vietnamfrågan, mot apartheid i Sydafrika, mot diktaturer som andra valde att kalla ”stabila”. Palme var mannen som inte duckade.

Jaha.

Om vi menar allvar med att ta historien på allvar – inte som myt, utan som läxa – måste vi våga hålla också våra ikoner mot ljuset. Och då uppstår en obekväm fråga: hur kunde samme Olof Palme, denna symbol för mod och moralisk klarhet, tala om den islamiska republiken Iran som ett land som byggt sina demokratiska institutioner med ”pedantisk noggrannhet”?

Var han naiv? Blind? Eller – helt enkelt – feg?

År 1982 befann sig Palme i rollen som FN:s medlare i kriget mellan Iran och Irak. Han talade inte då som Sveriges statsminister, men han talade med all den tyngd som följer av att vara Olof Palme. När kritiken kom svarade han att han avsett något snävt och formellt: konstitutioner, procedurer, institutioner på pappret. Inte hur makten faktiskt utövades. Inte vad dessa institutioner användes till.

Den distinktionen kan ha varit viktig för honom. Den var meningslös för dem som redan krossades under det prästerliga styret.

För redan då var verkligheten brutal och välkänd. Kvinnor tvingades bära slöja. Flickor giftes bort som barn. Religiösa minoriteter raderades ut ur det offentliga livet. Politiska motståndare avrättades i vågor. Kroppar hängdes från kranar i Teheran, inte i hemlighet, utan som budskap.

Även Irans judar ”valde” i stor utsträckning att lämna landet efter revolutionen. Men det var ett val i formell mening, inte i moralisk. Emigrationen var juridiskt frivillig men i praktiken framtvingad, när hot, fängslanden och avrättningar gjorde vardagen outhärdlig. Så ser ofta fördrivning ut när den sker utan dekret.

Ändå fortsatte engagemangets språk att dominera. Dialog. Medling. Tålamod. Det välvilliga tvivlets princip.

Den reflexen upphörde inte med Palme. Den förvandlades till vana.

När Mahsa Jina Amini dödades 2022 efter att ha gripits av Irans moralpolis var reaktionen inne i Iran omedelbar och oförväxlig. Kvinnor brände sina slöjor offentligt. Tonåringar rev ner porträtt av den högste ledaren. Slagordet kvinna, liv, frihet spreds från kurdiska områden till varje provins.

Regimens svar var inte förhandling, utan kulor, fängelser och galgar. Inom ett år hade över femhundra demonstranter dödats, däribland barn. Tiotusentals greps. Rättegångar varade minuter. Avrättningar följde dagar senare. Unga män hängdes för att ha blockerat gator eller ropat slagord. Andra försvann, helt enkelt.

Och ändå – när man lyssnade till västerländska kommentarer – kunde man få intrycket att den största faran låg i att säga fel sak.

Fördömanden formulerades försiktigt, med förhandlingar i bakhuvudet. Varje mening verkade kasta en blick över axeln: vem kan råka hålla med mig? Skarpa ord undveks, inte för att fakta var oklara, utan för att klarhet upplevdes som politiskt besvärlig.

Den obehagskänslan har inte minskat. Den har fördjupats.

Sedan slutet av 2025 har repressionen i Iran passerat ännu en gräns. Människorättsorganisationer rapporterar minst 2 500 bekräftade dödsfall, med trovärdiga uppskattningar betydligt högre på grund av internetavstängningar och massgravar. Över 18 000 människor har gripits. Barn finns bland de döda. Hela minoritetsregioner har belägrats. Avrättningarna har accelererat, ofta motiverade med religiösa anklagelser som är konstruerade just för att utplåna politiskt motstånd och samtidigt helga mord.

Detta är inte längre sporadisk brutalitet. Det är massdödande.

Samtidigt har den globala polariseringen hårdnat ytterligare genom Donald Trumps agerande och retorik: militär maktdemonstration i juridiska gråzoner, en demonstrativ närhet till Israel och en påtaglig popularitet där, samt ett allt mer auktoritärt språkbruk i responsen på inrikes oro, inte minst i samband med händelserna i Minnesota. Världen tolkas allt oftare genom binära läger.

Det som oroar mig mest är inte Trump i sig. Hans mönster är välkända. Det som oroar är hur detta påverkar hans motståndare.

För delar av vänstern har avskyn mot Trump blivit så total att den förvrider det moraliska omdömet. Motstånd mot Trump glider över i motstånd mot Israel. Motstånd mot Israel övergår i misstänksamhet mot alla som kan förknippas med Israels allierade. Därifrån följer en ovilja att engagera sig i rörelser som riskerar att hamna på ”fel sida”.

I den logiken riskerar Reza Pahlavi, den iranska proteströrelsen och vanliga iranier som kämpar för grundläggande fri- och rättigheter att sorteras in i ett fiendeläger – inte därför att de står för något förkastligt, utan därför att deras kamp blivit politiskt obekväm.

Det tragiska är att denna sortering sker långt från galgarna. Den sker i trygghet, i språk, i analyser och kommentarer. Och den lämnar dem som är mest utsatta för förtryck allt mer ensamma, just när de som mest behöver internationell solidaritet.

I takt med att repressionen hårdnat har också krigs tonerna tilltagit. Amerikanska hangarfartyg ompositioneras. Tjänstemän talar om ”alla alternativ”. Iranska ledare svarar med hot om vedergällning. Den välbekanta eskalerande stegen visar sig igen.

Och här ligger fällan. Krigets möjlighet blir ännu ett skäl att undvika moralisk klarhet. De som fruktar konflikt varnar för att starka fördömanden riskerar upptrappning. De som välkomnar konfrontation använder iransk brutalitet selektivt för att legitimera våld. Under tiden reduceras de människor som faktiskt avrättas till abstraktioner – retoriskt bränsle i debatter som inte handlar om dem.

Så försvinner mänskliga rättigheter. Inte genom förnekelse, utan genom strategiskt obehag.

Det borde inte vara kontroversiellt att säga det som är uppenbart sant. En regim som slår kvinnor till döds för att de visar hår, som avrättar tonåringar för att de protesterar, och som styr genom religiös terror är inte missförstådd. Den är inte på väg att reformeras. Den befinner sig inte på någon fördröjd demokratisk bana.

Det är en tyranni.

Olof Palme trodde att dialog kunde mildra brutalitet. Många tror det fortfarande. Historien har varit obarmhärtig mot den föreställningen.

Var han feg? Kanske inte. Kanske något svårare: en människa som valde processen framför offren, språket framför verkligheten. Och i det valet finns en läxa som är obehaglig just därför att den gäller även oss.

De människor som i dag torteras och avrättas i Iran ber inte om bomber. De ber om att inte försvinna bakom våra eufemismer.

Det minsta vi kan göra är att sluta se bort.

Bild: Olof Palme under en 1 maj-demonstration tidigt 70-tal (Wikimedia Commons)

Magnus Toren är chef för Henry Miller Memorial Library i Big Sur, Kalifornien, sedan 1993. Han är född i Sverige och seglade jorden runt som skeppare på leveransseglingar över fem oceaner, innan han slog sig ner i Big Sur. Under hans ledning har biblioteket vuxit och utvecklats till en livfull kulturell samlingsplats för litteratur, musik och gemenskap, med målet att bevara och föra vidare Henry Millers arv.

De åsikter som uttrycks är författarens egna och representerar inte Henry Miller Memorial Library.