Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

(Skalden underskattar emellertid mina drifter när han skriver Mig lockar icke ärans namn; hon bor dock i mitt bröst ty det skulle verkligen locka mig att få exempelvis en ryttarstaty, gärna på Stureplan.)

Förr i tiden, vilket var innan en första socialdemokratisk regering hade bildats och allmän rösträtt införts även för kvinnor, hade vi urminnessvenskar anledning att oroa oss för kommunister ty alla kommunistiska partier världen över hade ungefär samma punkter främst i sina respektive program, nämligen att avskaffa den privata äganderätten och att, åtminstone så länge det behövdes, inrätta proletariatets diktatur. Visserligen påstod kommunisterna – i syfte att ställa sig in hos oss medelklassare – att det inte var våra hus, kor och bankkonton de ville åt, utan kapitalisternas, men det litade vi aldrig på. Kanske suktade kommunisterna främst efter de rikedomar som kontrollerades av fabriksägarna i hög hatt, sidenscarf och bäverkrage, men vi visste att även vi själva skulle åka dit om kommunisterna kom till makten.

Men när ”förr i tiden” uppdaterades till ”nu för tiden” ställdes allt på ända för bortsett från små grupper av trotsiga fanatiker fanns inte längre några socialiseringsivrare kvar. Visserligen fortsatte en del medelklassare att oroa sig för kommunister – och några gör det fortfarande – men den fara som i verkligheten hotar oss har nu ändrat ljud, skepnad och mål. Den siktar inte längre i första hand efter att ta våra bostadsrätter och sparslantar utan efter att i detalj styra våra liv. De andliga ättlingarna till dem som förut ville ta vår egendom har förstått att det räcker med att kontrollera staten för att skaffa sig mycket mer makt än om de med ett enda hugg hade förstatligat allting. Kampen mot medelklassen är inte längre en engångsrevolution utan ett mer permanent tillstånd.

Min poäng, om det nu är en poäng, är att kommunismen och socialismen inte längre är något särskilt att ängslas för. De försvinner i historiens töcken. Som ett tidens tecken döpte Vänsterpartiet kommunisterna om sig till Vänsterpartiet. Men att kommunismen försvunnit betyder inte att den organiserade maktlystnaden upphört utan bara att den förkroppsligar sig i andra former. Nu handlar det inte längre om att mot folks vilja ta deras egendom utan tvärtom att lova medborgarna mer av det som de antas önska sig i maximala doser, nämligen demokrati och frihet. Gårdagens kommunister skulle ta våra pengar, dagens demokratiskt valda politikervälde lovar välfärd, frihet och ständigt beviljad ansvarsfrihet.

Platon som studerat maktens växlingar i tusentals grekiska stadsstater under hundratals år kom fram till att överdriven frihet leder till att demokratin tar kål på sig själv. ChatGPT sammanfattar Platons uppfattning så här:

• Demokratin sätter frihet över ordning och kunskap
• Alla åsikter anses lika mycket värda, även de okunnigas
• Människor gör som de vill, vilket leder till laglöshet
• Ur kaoset uppstår en stark ledare (tyrann) som lovar ordning

Sokrates, som är Platons språkrör, exemplifierar den överdrivna och skadliga friheten med att vuxna människor härmar ungdomars beteende för att därmed tro sig bli unga på nytt. Skollärarna överser med att eleverna inte orkar lära sig något de inte vet.

Hos oss har den falska tron på frihetens magiska kraft att göra om tillvaron troligen nått sin absolut högsta möjliga punkt. Nu nöjer vi oss inte med att tro att vuxna människor kan bli unga genom att köpa fabriksrivna jeans och lyfta ansiktet. Nu tror vi oss med kirurgins hjälp kunna förverkliga omöjliga drömmar om att ändra naturens ordning genom att byta kön. Ett samhälle som av demokratiska skäl uppmuntrar sådant förryckt tänkande är opålitligt, människofarligt och troligen dömt till undergång.