Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.

I förrgår exemplifierade jag med kyrkomötet i Nicaea år 325, där trehundra biskopar grälade om huruvida Gud, Jesus och Den Helige Ande, särskilt de två första, var hierarkiskt rangordnade eller om de var jämlikar. Att biskoparna skulle bli så upphetsade av denna fråga att de till och med började slåss har alltid varit obegripligt för mig. Men nu har jag förstått att de himmelska maktförhållandena var symboler för de jordiska och att biskoparna och kejsaren egentligen bråkade om maktfördelningen i Östrom.

Igår skrev jag i samma anda att man inte kan ta samhällsdebatten på orden eftersom många debattörer, kanske de flesta, är alltför förvirrade för att kunna begripas. Som exempel nämnde jag alla framstående européer, troligen särskilt svenskar, som anser att president Trump har förverkat all trovärdighet genom att haffa Maduro och därmed bryta mot folkrätten utan att betänka (de framstående européerna, alltså) att det finns ett stort antal ädla och erkända humanitära principer som kan upphäva folkrätten. Som exempel på humanitära insatser som vält folkrätten över ända anmälde jag hur engelsmännen helt olagligt tog andra länders slavskepp för att få stopp på slaveriet. Lika mycket folkrättsbrott som Trump, men honi soit qui mal y pense.

Som om Världsanden ville belöna mig med ytterligare bekräftelse på att Jupiters månar verkligen finns har det i dagarna kommit en statlig utredning som på fyrahundra sidor argumenterar för att ett antal påstådda problem med friskolesystemet bör åtgärdas. Problemen är sådana som ”oseriösa huvudmän”, ”svag styrning och kontroll av kvalitet och ekonomi”, ”ekonomiska incitament (vinster) kan komma före utbildningskvalitet”, ”kommunal planering försvåras” etc.

Om sådana påstådda problem, kring vilka skoldebatten rör sig, verkligen finns vet man inte. Jo, det vet man, säger den ena sidan, ty friskolor har starkare incitament att ge glädjebetyg än kommunala skolor och ger därför upphov till orättvis betygsinflation. För övrigt drar friskolorna till sig privilegierade medelklassbarn med akademiskt skolade föräldrar vilket gör att dessa barn får högre betyg. Sådana argument är ganska trovärdiga och bildar en bakgrund till utredningens förslag.

Men ingen har en aning om ifall ytterligare rigorös reglering av friskolorna skulle förbättra det svenska skolsystemets resultat. Det finns teorier hit och dit men det saknas stabil kunskap. Troligen går det inte heller att skaffa sig stabil kunskap eftersom så många för en skola avgörande förhållanden, till exempel den goda anda som en duglig rektor kan skapa, inte kan framkallas – men dock undergrävas! – av byråkratisk statlig politik. Om en skola ger bra resultat är sannolikt en sinkadus vare sig skolan är privat eller offentlig.

Så vad handlar då skoldebatten egentligen om? När jag tar på mina galileiska glasögon så ser jag bara att konflikten om skolan är densamma som den som pågår på nästan alla områden. Frågan är vem som ska bestämma. Ska det vara politikerväldet med dess förlängda armar såsom Skolverket eller ska det vara medborgarna i samverkan med en kompentent och självständig yrkeskår som vi en gång hade men som nu troligen håller på att tyna bort, i det här fallet lärarkallet.