En ny våg av protester skakar Iran. Denna gång är regimen mycket svagare än den var vid den förra protestvågen 2022-23.

Iran förlorade Syrien när Assad störtades. Hizbollah har starkt decimerats av Israel. Av Hamas återstår endast rester. Nu när Israel har skaffat sig ett fotfäste i Somaliland ser framtiden dyster ut även för regimens allierade i Jemen.

Den nuvarande regimen kom till makten 1979 genom Khomeinis revolution. Före dess styrdes landet av en shah, det vill säga kung.

Efter 1979 skapades ”den islamiska republiken Iran” som byggde på Khomeinis idé om en islamisk stat som skulle styras av en rättfärdig religiös ledare.

Iran hade då, och har fortfarande, shiitisk islam som majoritetsreligion och revolutions ideologi var en slags politisk, modern tolkning av shiismen.

Men Iran har inte alltid varit shiitisk. Under större delen av sin historia, alltså dess islamiska historia, var landet sunnitiskt.

Det var Ismail I av den safavidiska kungadynastin som införde shiismen som statsreligion på 1500-talet.

Iran utkämpade flera krig med osmanska riket. De var bittra rivaler. Osmanerna byggde sin legitimitet på kalifatet. Man menade att man var arvtagare till kaliferna, det vill säga profeten Muhammeds efterträdare.

Eftersom shiismen anser att kaliferna var usurpatorer passade denna troslära safavidernas politiska syften perfekt. Genom att anta shiismen kunde man undergräva osmanernas legitimitet göra dem till kättare. Osmanerna kunde inte längre göra anspråk på lojalitet.

Safaviderna gick mycket hårt tillväga för att omvända folket till shiismen. Man dödade dem som vägrade. Man jämnade sunnitiska moskéer och helgedomar med marken.

Safavidernas religiösa reformation och nationsbygge skedde ungefär samtidigt som reformationen och nationsbyggena i Europa. Det är till exempel svårt att inte se likheter mellan Ismail I:s verk i Iran och Gustaf Vasas i Sverige.

Den safavidiska reformationen gjorde shiismen till en del av Irans nationioella identitet som påminner om luthersketen knöts samman med svenskhet.

I både Iran och Sverige kom reformationen ovanifrån: kung Ismail I i Iran och Gustaf I i Sverige. Religionen användes som ett medel för att stärka den egna makten och centralisera staten.

Ismail I byggde en ideologisk försvarsmur mot osmanerna och Gustav I mot det katolska habsburgska riket.

Osmanerna såg sig ledarna för hela den muslimska världen och och deras anspråk vilade på idén om kalifatet. På ett liknande sätt menade habsburgarna att de var satta att leda kristenheten.

Enligt tidens tänkande var ledarskapet över kristenheten uppdelat i två delar: det andliga styret med påven som huvud, och det världsliga med kejsaren som huvud.

I Sverige blev kungen kyrkans överhuvud istället för ”den falske” påven och immunt mot habsburgarnas anspråk på kristet politiskt ledarskap och i Iran blev kungen shia islams, det sanna islams, försvarare mot ”de falska kaliferna”.

Det ska bli spännande att följa vilken typ av styre som kommer efter den islamiska republiken i Iran.

BILD: Ismail I och Gustaf I.