Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.

PK-ismen är helt enkelt inget modetänkande som lätt kan försvinna som en vårvind från Paris när Louis Vuitton lanserar sin nya kollektion med ”quiet luxury”-estetik och Dior presenterar den nya trenden ”Wave 0”. Man gör sig inte av med PK-ismen lika enkelt som man kasserar en maläten tröja, ty här handlar det om grundläggande ekonomiska levnadsförhållanden för miljontals människor.

Låt mig ge ett exempel, Sveriges Allmännytta, en centralorganisation för landets kommunala bostadsbolag (som för att höja sin status kallar sig allmännyttiga efter samma princip som staten kallar sig för samhälle och landstingen döpt om sig till regioner). Totalt handlar det enligt ChatGPT om uppemot en miljon lägenheter, en femtedel av alla bostäder i landet, med en och en halv miljon boende som administreras av över tjugo tusen anställda i mer än trehundra kommunala allmännyttebolag. Detta är ett betydelsefullt offentligt organisationssystem. Vad gör ett sådant när det får problem?

Ty det får problem. Allmännyttans hyresgäster består av de ekonomiskt och socialt svagaste människorna i Sverige, de som har svårast att betala hyran vid minsta ekonomiska motgång. Allmännyttan är både offentligägt vinstmaximerande bolag och en del av välfärdsapparaten. Lagarna om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag stadgar att de ska ”drivas affärsmässigt” men med socialt ansvar vilket betyder att hyresgäster inte får vräkas bara för att de inte kan betala hyran. Men till slut måste affärsmässigheten ta överhanden och bolaget tvingas avhysa hyresgäster som inte betalar för sig.

Detta är plågsamt för en branschorganisation, Sveriges Allmännytta, som till stor del tänker som ett socialkontor. Så här står det i en nyutkommen rapport:

Rapporten visar att 86 procent av bostadsföretagen arbetar vräkningsförebyggande och att 91 procent av dem samverkar med socialtjänsten. Tidiga insatser, hembesök, avbetalningsplaner och samordning med kommunen är idag etablerade arbetssätt i stora delar av landet.

Men trots detta har antalet avhysningar ökat med 53 procent sedan 2017 – och antalet barn som berörs av avhysning har stigit från 449 till 711 på bara fyra år.

Obetalda hyror är också den vanligaste grunden för uppsägning, och bostadsbolagen vittnar om att hushållens ekonomiska marginaler minskar. Allt fler riskerar därför att inte kunna betala hyran – ibland trots stödinsatser.

Allmännyttan är emellertid besatt av den förbannelse som även i övrigt drabbar välfärdssystemet, nämligen att pengarna aldrig räcker till hur mycket som än tillförs och att det därför hela tiden måste begära ökade anslag, i allmänhet för att göra mer av samma sak som visat sig inte fungera. Så är det även med Sveriges Allmännytta:

 Bostadsföretagen efterlyser bland annat:

• Tidigare insatser från socialtjänsten
• Kortare handläggningstider hos myndigheter
• Bättre samordning mellan olika kommunala funktioner
• Förstärkt bostadsbidrag genom indexering
• Stärkt stöd vid psykisk ohälsa, som ofta ligger bakom både hyresskulder och störningsärenden

Sammanfattningsvis är samverkan och tidiga insatser avgörande – men inte tillräckliga när hushållens ekonomi sviktar, konstaterar [en tjänsteman].

– Allmännyttans bolag gör mycket för att människor ska kunna bo kvar. Men när allt fler inte får ekonomin att gå ihop behövs också nationella reformer.

Allt som bolagen vill ha betyder egentligen mer statsbidrag. Socialtjänsten ska ha mer så att den hinner med tidigare insatser, myndigheter måste ha fler tjänstemän så de kan handlägga fortare, fler samordnare och psykologer behöver anställas, bidragen bör höjas genom indexering.

Det går inte att komma till dessa lidande klienter, det vill säga hyresgäster, och administratörer, som inte lyckas med sitt arbete, och förklara att de ska sluta tänka som PK-ister och skaffa sig nya, riktiga och med välavlönade jobb. Att tänka som PK-ister är att göra precis vad de gör, nämligen att be om mer pengar av staten. För dem betyder att sluta tänka som PK-ister att de ska sluta be staten om pengar. Det är det sista de har tänkt sig.

PK-ismen är ett klister som håller ihop välfärdskomplexets tre grupper av människor: politikerväldet, välfärdsadministratörerna och välfärdsklienterna. Dessa starka intressenter kommer aldrig att frivilligt göra avkall på ett tankesystem som förser dem med försörjning och mening i livet.