Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.

Människor över hela världen är rättmätigt upprörda dels över den uppseendeväckande och omoraliska tjuvaktighet som uppvisas av välfärdssvindlarna i Amerika, dels den uppenbara slappheten hos välfärdsmyndigheternas egna kontrollanter.

Man vet inte hur de högutvecklade västerländska länder som gjort välfärden till sitt stoltaste och mest demokratiskt orienterade projekts ska hantera detta skymfliga bakslag. Det är osannolikt att motsvarande lurendrejerier inte skulle ha inträffat även utanför de mest framstående välfärdsstaterna som Minnesota och Sverige. De nya insikter vi får om hur det egentligen står till med välfärdssystemen måste rimligtvis tvinga fram ett trovärdigt förhållningssätt hos systemens främsta försvarare och uppdragsgivare, nämligen de ledande politikerna.

Den enda åtminstone på ytan logiska, men i välfärdsstaternas mentala klimat helt förbjudna, förklaring till rufflet är att det i huvudsak begås av somalier och andra invandrare vars sinnesförfattning inte protesterar mot bidragsbrott utan tvärtom uppmuntrar det.

Det hade varit praktiskt om en sådan förklaring helt och hållet hade stämt med verkligheten ty då hade man kunnat snäva in motåtgärderna. Till exempel hade man kunnat inrätta särskilda kontroller för bidragssökande invandrare. Men den största fördelen med att kunna begränsa bedrägerianklagelserna till invandrade svarta människor är att systemförsvararna kan påstå att fusket inte är något systemfel eftersom det är konstruerat för hederliga, vita människor. Systemet har därför, kan de säga, inte fått något grundskott utan kan räddas med smärre regelförändringar.

Men vi har det inte så beviljat att vi kan skylla välfärdssystemets defekter på afrikaner. Det är tyvärr inte bara svarta som låter sig korrumperas. I Sverige fanns sedan urminnes tider olika system för att hjälpa människor i nöd, brand- och begravningskassor till exempel. Men ett systemskifte inträffade på trettiotalet, när alla hjälpsystemen lades under central, statlig styrning och finansiering. Därmed försvann den lokala grannkontroll som tidigare satte stopp för bedrägerier. Dessutom undergrävdes långsamt folks gamla själsliga spärrar mot att med falskhet leva av andras arbete.

Min pappa var chef för en handikappförening. Fram emot femtiotalet hade han utverkats särskilda statsbidrag för att hans medlemmar skulle kunna resa på medicinskt motiverade solsemester några veckor. Det var svårt att få fart på reseverksamheten. Jag minns hur han kom hem och ondgjorde sig över att gamla och sjuka människor avstod från resor till solen för att slippa ta emot bidrag. Det var andra tider.

Själv började jag intressera mig för politik på sextiotalet. Jag gick på olika liberala möten och blev medlem av Folkpartiets ungdomsförbund. En sak gjorde intryck på mig. Som det alldagligaste och självklaraste i världen ansökte man om föreningsbidrag för vartenda möte hos något studieförbund som administrerade ekonomiskt statligt stöd för ungdomar med intresse för politik. Medlen fördelades efter antal deltagare. Man fyllde i en lista, skickade in och fick betalt. Någon moral upptäckte jag aldrig att det fanns i denna hantering. Det var bara att lassa på med fler namn på listan så blev det större utdelning.

Det var alltså Folkpartiet, men liberalerna var långt ifrån de enda. Min erfarenhet var att bidragsfusk pågick hos alla partier. Alla förhoppningsfulla politikerungdomar upptäckte att pengar bara låg där för den som orkade böja sig för att plocka upp dem.

Det var de facto ett slags ideologisk skolning för alla dem som så småningom i egenskap av förtroendevalda politiker och nationella föredömen skulle styra vårt land och förvalta halva bruttonationalprodukten. Vilken kraft skulle kunna hindra att korruptionen utvecklades under sådana omständigheter?