Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

När jag jobbade på Sida upptäckte jag att det vart tredje eller fjärde år lanserades nya teorier om hur u-hjälp skulle bedrivas. Dessa teorier var i allmänhet uppfunna i USA och hade ofta renderat en eller flera professorer nobelpris i ekonomi. Det kunde till exempel vara ”take off”-teorin som gick ut på att göra massiva kapitalinjektioner som skulle ge mottagarländerna tillräcklig fart för att bli ”luftburna” av egen kraft. Sedan var familjebegränsning rätt svar i några år. Därefter kom teorin att det måste satsas småbönder, sedan ytterligare förstärkta insatser för kvinnor.

Så där höll det på. Till slut insåg jag att syftet med all denna socialvetenskapliga och ekonomiska teoretiska förnyelse egentligen handlade om att hålla modet uppe på all världens biståndsbyråkrater, för det mesta välutbildade och snabbtänkta personer som ständigt riskerade att tappa förtroendet för sin egen uppgift i tillvaron när de i verkligheten aldrig kunde konstatera några framgångar av sitt engagemang. Nya teorier mottogs därför med förväntningar på temat att ”äntligen har vi förstått vilka metoder som verkligen kan fungera”.

Till slut, för kanske några årtionden sedan, slutade jag tro även på förnyelsens evangelium. I samma veva hade jag gett upp mina förhoppningar om svensk socialpolitik. Jag upptäckte – liksom Lars Åberg i hans bok om Framtidsstaden Malmö – att sociala utvecklingsprojekt alltid misslyckas vilket skylls på resursbrist varför projekten återuppstår i oförändrad utformning fast med större budget. Se bara på den svenska kriminalpolitiken.

När skattebetalaren betraktar den välsinnade men hopplösa mångmiljardrullning som han tvingas finansiera ligger det nära till hands att han drar slutsatsen att alla som vill göra gott är korrupta eller idioter eller möjligen bådadera. I vilket fall som helst konstaterar han nog uppgivet att de moderna västerländska samhällena har tagit sig vatten över huvudet. De välfärdssatsningar som prövas misslyckas i alla länder.

Men varför behöver det vara så? Varför skulle inte hjälpsamma människor som rullar i statliga resurser kunna hjälpa u-länder och människor i utsatta situationer att ordna upp sina liv? Våra erfarenheter från verkligheten ger vid handen att detta är omöjligt. Just detta är den uppfattning i vilken jag själv med ökande övertygelse hamnat. Mitt problem är att ingen annan medborgare som jag träffat kan acceptera tanken att det mest storslagna västerlandet byggt, det vill säga de nationella välfärdssystemen, är omöjligt.

Den ende som skulle kunna godta ett sådant synsätt är filosofen Platon som levde för två och ett halvt årtusende sedan. Han beskrev hur statsskicken gradvis, tillsammans med människornas moraliska halt, dels urartade, dels förkortades. (Hur långa de olika epokerna var har jag inte lyckats utröna.) Det i många stycken mest behagliga men ändå vekliga och kraftlösa statsskicket är demokratin, som går under för att det strävar efter att maximera människors frihet vilket känns bra men leder till undergång eftersom de samhällen som drabbas av demokrati förlorar sin beslutsamhet, offervilja, disciplin och handlingskraft.

Demokratin förfaller därför till tyranni. Platon menade nog att de besvärliga förhållandena endast kunde hanteras, om alls, av en självhärskare som struntade i folkviljan.