Samtidigt som det nya året gjorde entré kom också snön. Och som det har snöat! Dag efter dag, natt efter natt, och just nu är mitt Högdalen (och många andra platser) ett gnistrande vitt sagoland. Det är bedövande vackert och jag tänker, inte för första gången, på hur lyckligt lottad jag är som bor i ett land med så kontrasterande årstider.

Idag är det trettondagsafton, en dag som jag alltid känt något speciellt för. Det är julens sista helgdagsafton, den sista festen innan vardagen är tillbaka. I min barndom firades kvällen traditionellt med gås- eller kalkonmiddag och stämningen var alltid på topp när släkten samlades vid matsalsbordet hemma hos morfar.

På trettondagen brukade vi, om vädret tillät, ge oss ut i skogen och tända en brasa, grilla korv och dricka varm choklad. Särskilt mysigt var det förstås när det var snöigt och kallt, som idag. Vi behövde inte heller pulsa särskilt långt innan vi hittade en bra plats för skogen låg alldeles runt knuten. Sen var vi ute så länge vi kunde för det gällde att ta vara på det allra sista av julledigheten innan skola och jobb satte igång igen.

Det ligger ett vemod i att den långa julhelgen nu går mot sitt slut men i vardagens återtåg finns också en viss förväntan. Dagarna blir längre och ljusare och innan man vet ordet av börjar vårtecknen dyka upp. Det känns alltid lika varmt inombords när fåglarna börjar kvittra mer intensivt och inte ens tillståndet i mitt älskade Sverige kan förta den glädje jag känner i de växlande årstiderna.

Jag försöker också att, likt mina föräldrar och deras, verkligen ta vara på både helg och vardag och inte låta sakernas tillstånd ta ifrån mig livslusten. Jag brukar tänka på min farmor, som växte upp som backstugusittare och inte ägde mer än kläderna på kroppen, men som ändå alltid hade hopp och glädje inom sig.

Hon började tjäna piga redan vid 12 års ålder och det fortsatte hon med tills hon en dag träffade mannen som skulle bli hennes livskamrat och senare min farfar. Och det är klart att hennes liv förändrades radikalt när hon gifte sig med honom. Hon blev maka och mor och hon blev sin egen. Men några sötebrödsdagar var det aldrig fråga om, inte ens när de lyckades spara ihop till en egen gård. Deras liv var slitsamt och fyllt av långa arbetsdagar.

Men om det var något min far och hans syskon kunde vittna om så var det att deras mor alltid förmedlade värme och kärlek till alla sina femton barn – och att de allihop dessutom kände att de var speciella för henne. Och jag vill gärna tro att jag lyckats förmedla åtminstone något av min farmors obändiga livsglädje till den enda ättelägg jag har. Oavsett hur omvärlden ser ut.