Nästan alla svenskar menar att man i vårt land inte längre tror på någon gud även om det visserligen är sant att vissa grupper tror på någon av de abrahamistiska gudarna, det vill säga Jahve (vars namn ej bör uttalas), Allah och Gud.

Jag brukar framhålla att denna föreställning om svenskarnas ateistiska läggning inte alls är sann eftersom vi under det senaste seklet börjat tillskriva två alltmer aktade krafter gudomliga kompetenser, nämligen Vetenskapen och Staten. Och jag menar inte detta på skoj, utan på gravt fast undrande allvar.

Med Staten avser jag inte den uråldriga krigar-, domar- och nattväktarstaten som aldrig tog mer än tio procent av BNP, utan den potentiellt gränslösa Välfärdsstaten som i stort sett är årsbarn med demokratin (se där en intressant koppling som jag idag inte tänker kommentera). Den Staten gör idag av med halva BNP och klagar i enlighet med sin omsättningsmaximerande natur alltmer högljutt över att pengarna inte räcker.

Den Staten tillskriver vår tid gudomliga attribut såsom allsmäktighet, omnipotens. I gamla tider var det inte till staten (med liten inledningsbokstav) som människor i förtvivlan och i trängda lägen satte sin lit, utan till Gud. Gud kunde allt. Om människorna svalt för att skördarna slagit fel var det ingen som räknade med att staten, eller den kung som förestod staten, skulle ställa det hela till rätta. Det fanns ingen annan räddning än innerliga böner till Gud. Han kunde göra underverk om Han ville. (Om Han inte ville det fick man som bonden Paavo blanda hälften bark i det lilla bröd som jorden faktiskt hade givit.)

Men i vår tid klagar vi inte hos någon gud om vi drabbas av ekonomiska motgångar och får det svårt med försörjningen. Lågkonjunkturer och ekonomiska krascher kan inträffa och folk förlora sina jobb och därmed få uppleva svårigheter med uppehället. Till sin funktion är detta tillstånd helt analogt med den svält som kunde inträffa för några hundra år sedan. Men det skulle inte falla oss in att besvära någon gud för att lindra prövningarna. I stället litar vi till Staten.

Hur vår tid kan uppnå sådan förtröstan inför Staten är oklart. Det finns ett antal teorier enligt vilka Staten förtjänar en sådan tilltro. Exempelvis sägs den genom att underbalansera sin budget eller sänka räntorna faktiskt kunna kontrollera ödet, det vill säga konjunkturerna och därmed försörjningsläget. Men inte ens den som läst och tror sig ha förstått vår tids troligen heligaste skrift, Keynes ”Allmänna teori”, kan egentligen förklara hur sådana trolleritrick går till. Att det finns kunniga och framstående människor som tror på sådant är inte konstigare än att sextonhundratalets präster trodde på Guds allmakt och därmed sin egen förmåga att, med bistånd av Gud, styra människornas omständigheter.

Vi ser en tydlig parallell mellan vår tids ekonomiska och statsvetenskapliga tänkande och det motsvarande tänkande som tillämpats under tidigare sekler. En högre makt har genom tiderna tillskrivits magiska förmågor även om den mekanism, varigenom människans önskemål förvandlats till objekt för gudomliga ingripanden, aldrig har varit särskilt tydlig. En tänkande människa har aldrig kunnat betrakta sådana teorier som en stabil grund för sina bedömningar och handlingar. Tänkande människor har helt enkelt inte trott varken på Bibeln eller den Allmänna teorin.

Men varför tror människorna lik förbannat på magiska berättelser? 1600-talets präster trodde på sina besvärjelser och vår tids ekonomer och andra makthavare mixtrar med bidragsnivåer och andra verktyg som de hittar i sin låda med övernaturligt verkande instrument. Men inget av detta hjälper. Här ligger mysteriets kärna. Varför tror tänkande människor i alla tider trots att deras insatser så sällan får de önskade resultaten? Varför ser de inte att utfallet bättre förklaras genom sannolikhetsbedömningar än religiösa funderingar? Om svensk BNP av experter förväntas växa med 2,5 procent nästa år och detta anses helt otillräckligt, varför fördubblar de då inte tillväxten om de nu sitter vid spakar och reglage som är kopplade till verkligheten?

Mitt svar är att de i själva verket saknar sådana spakar och reglage likaväl som prästernas heliga riter saknade förbindelse med ödet. Men hur förklarar vi då samhällenas till synes obändiga drift att inrätta trossystem som upprättar förment säkra förbindelser mellan å ena sidan regndanser, räntehöjningar och andra heliga ceremoniel, å den andra gynnsamma och tydligt observerbara utfall i människornas liv?

För mig finns det bara en trovärdig tolkning, nämligen att samhällenas härskare uppmuntrar tankesystem enligt vilka härskarna faktiskt kan styra världen till det bästa och därmed, när denna tro tränger in i människornas skallar, tilldelas legitimitet. På det viset blir de också lite heliga eftersom helighet är den högsta formen av legitimitet.

Och hur passar guden Vetenskapen in i det här? Vetenskapen är underleverantör till Staten av användbara verktyg. Om folk av härskarna kräver att få byta kön så levererar Vetenskapen teknik för den nödvändiga kirurgin. Om folk tycker sig för feta så tar Vetenskapen fram Ozempic.

PS Sedan jag skrivit ovanstående och frågat mig själv vad jag egentligen menar så kan jag svara med följande helt asociala exempel.

Uppgiften är att fördubbla tillväxttakten i Sverige. Två grupper av begåvade människor får i uppgift att styra denna process. (Egentligen skulle det behövas att Sverige klonade sig vid experimentets början så att vardera gruppen hade exakt samma material att arbeta med. Men det struntar jag i.)

Den ena gruppen består av 1600-talspräster som jobbar med böner och skrivelser till påven och annat sådant. Den andra består av ett antal moderna professorer i ekonomi. Frågan är vilken grupp som kommer att lyckas bäst. Jag tror att svaret är helt slumpmässigt.

Man får inte fuska. Till exempel kan professorerna (eller prästerna) inte tillåtas skylla sina misslyckanden på påstått externa förhållanden såsom dumma ingrepp och felaktiga beslut av politiker. Politiker och andra störande faktorer ingår i livet och kan inte abstraheras bort. Antingen fungerar respektive teori som den går och står eller också gör den det inte.