I en kommande bok av polyhistorn – det betyder den mångkunnige och jag menar det! – Erik Lidström, som jag fått tillfälle att tjuvtitta i, förekommer en tänkvärd observation av den skotske filosofen, historikern, nationalekonomen med mera David Hume (bilden). Hume talar om de samhälleliga institutioner som skapar ”explosiv ekonomisk tillväxt” för länder som är ”kulturellt förberedda”:

Alla dessa civilisationer bygger på stabil äganderätt, fria och tillförlitliga överenskommelser om överlåtelser av innehav samt pålitlighet i alla transaktioner.

För mig förefaller detta synsätt heltäckande. Såklart det blir ekonomisk utveckling om envars egendom är säkrad mot alltför svåra attacker från brottslingar och skatteindrivare, om envars egendom fritt och utan krångel ska kunna överlåtas, till exempel att bagaren ska uppmuntras att öppna brödbutik och sälja bullar, samt att folk utan prut ska betala sina räkningar.

I det perspektivet, det vill säga hur enkelt det borde vara att åstadkomma ekonomisk utveckling, framstår det som obegripligt att jag ska ha behövt lägga ned femton års arbete som u-landsbiståndsbyråkrat på att främja den ekonomiska utvecklingen utan att det egentligen blivit något resultat. Men även om det är obegripligt är det ett faktum att svenska skattebetalare valt att betala mig för att ägna mig åt ett utvecklingsarbete som alltså borde vara enkelt men i verkligheten inte fungerar. Det måste finnas något som saknas i Humes uppräkning av för den ekonomiska utvecklingen omistliga institutioner.

Och det finns det, en magisk tillsats som sätter fart på hela ruljangsen. Så här beskrev Hume, enligt Lidström, för trehundra år sedan det nödvändiga elixiret:

Det finns länder som utvecklats eller håller på att utvecklas genom att efterhärma mer framgångsrika länder utan att dock på samma gång bygga upp de fria folkens sociala kapital. I stället skapar de statliga skolor, statlig sjukvård, arbetsrätt, arbetslöshetsunderstöd och andra inrättningar som är typiska för välfärdsstater. Ej heller säkerställer de att det råder ett utbrett privat ägande av mark och andra resurser. Därför kommer de aldrig att samla på sig de fria samhällenas sociala kapital.

Humes resonemang är enligt min uppfattning märkvärdigt av flera olika skäl. Det första är att en skotte för trehundra år sedan insåg att det behövdes något annat för en lyckad nationell utveckling än sådant som vi fortfarande inom u-landsbiståndet, som ändå i Sverige kostar skattebetalarna 50 – 60 miljarder kronor om året, ägnar oss åt, således att försöka härma västeuropeiska välfärdsstater. Det andra märkvärdiga är att skotten redan då lyfte fram ett begrepp – socialt kapital – som benämning på den magiska gnista som kan starta utvecklingens präriebrand. En tredje märkvärdighet är att vi fortfarande ungefär som Hume själv famlar efter denna alkemistiska formel utan att egentligen förstå den.

Lidström menar, tror jag, att utvecklingen bara kan främjas av dygdiga, arbetsamma, skötsamma och hederliga människors fria ansträngningar. Det är ungefär vad jag också lärt mig, inte bara i biståndsbranschen utan även överallt annars.

Förr i världen trodde folk på guden Gud, sedermera har vi övergått till att tillbedja guden Vetenskapen och guden Staten. Nu gäller det att mobilisera guden Människan till vår förkovran. Det största hindret är nog välfärdsstatens ideologi som intalar oss att det är staten som enligt Regeringsformen 1 kap. 2 § har huvudansvaret för att ombesörja vårt välstånd.