Om någon räknade dem skulle det inte förvåna mig om var och en av oss dagligen får minst hundra betydelsefulla vällevnadstips som alla påstås ha vetenskaplig grund. Ena dagen visar en ny amerikansk metastudie över alkoholens farlighet att denna farlighet är värre än man trodde. Nästa dag visar sig medelhavsmat vara rätt recept för ett långt liv. Tipsen gäller förstås inte bara födan, utan också vaccinerna. De kan också avslöja sju säkra tecken på om man har chans på den kvinna man just nu dejtar. Igår hörde jag en radiopsykolog förklara för en förtvivlad kvinna hur hon skulle hantera ett livsdilemma som bestod i att den artonåriga dottern från ett avslutat äktenskap inte tålde mammans nye älskare. Andra råd, till exempel framförda i samhällsdebatter, som ju är ett slags oavbrutet framkastade och nästan alltid motsägelsefulla teser om samhällets konstruktion som politiska fiender kastar i på varandra för inget annat syfte är ge motståndaren en tjolablängare i fejset så att han ser löjlig ut och förlorar några röster, bryr man sig för det mesta inte om.

Sådana generösa kaskader av levnadstips – föralldel, med tilltagande erfarenhet insåg man att det oftast var någon form av egennytta snarare än välvilja som låg bakom – har nog alltid förföljt mänskligheten, inte minst unga människor som inte hunnit tränat upp en lämplig nivå av cynism.

Jag tror att den bestående nyttan av högre studier, särskilt samhällsvetenskapliga studier, är att de, utan att detta högre syfte någonsin framhålls uttryckligen i läroplaner och andra styrdokument, under några års bokstudier får sig illustrerat hur snurrigt saker och ting är arrangerade inom den högre forskningen och ideologiproduktionen. Om en nyfiken sociolog vill veta något viktigt om vissa migrantgrupper så får han troligen inte genomföra sådana studier utan blir stoppad av en etisk nämnd som till stor del består av bigotta, kvinnliga, centerpartistiska nämndemän från Norrort som inte vill veta något om somaliers brottslighet. Sedan får man kanske gå en kort kurs som inpräntar i de unga huvudena att politikerna kan göra magiska trick, till exempel att med keynesianskas metoder upphäva arbetslösheten, en tro som hela tiden motsägs av praktiken.

Så där håller det på. Stjärnstudenterna är sådana som snabbt och utan samvetskval förmår leva med utbildningsstoffets motsägelsefullhet. Om de dessutom visar tecken på att vilja vidareutveckla kunskapsbristerna, tlll exempel genom att skriva doktorsavhandlingar om att det är mängden skärmtid bland barn i föreskolåldern som skapar brottslighet i utsatta områden, så kan de belönas med både positioner, lön och ärebetygelser.

Sedan finns de studenter som inte tror på vad de lär sig men kan leva med detta utan samvetskval. Även dessa kan erbjudas försörjning av det system vars egennyttiga samhällsbild det blir deras livsuppgift att i olika myndighetspositioner fram till pensionen predika.

Vad det blir av dem som är klarsynta nog att genomskåda de falska samhällsberättelserna men samtidigt, till sin olycka, inte kan låta bli att informera sin nästa, det vet man inte. Stå upp-artist kan vara en intressant möjlighet. Alternativet att, som kartografen Ahlmar, bli omhändertagen på en enslig fyr finns också. Att som förre analyschefen vid Pensionsmyndigheten Settergren starta en egen fejd mot fallerande myndigheter kan också vara en hedervärd räddning.