Fattigdom, där det förekommer, beror inte på att det produceras för lite utan för att folk inte vill dela med sig. Detta påstående går på tvärs emot vårt samhälles självuppfattning. Den gängse uppfattningen till att vi, åtminstone i Västeuropa, lever i ett allmänt, hyggligt välstånd är att produktionsapparaten och därmed bruttonationalprodukten per capita har utvecklats med sådan väldig kraft att det räcker till att försörja allt fler människor.

Bakom detta synsätt ligger en föreställning om att människan är benägen att – av solidaritet eller andra liknande godhjärtade drifter – försörja sin nästa. Själv har jag svårt att ansluta mig till den människosynen. Visst kan människor känna ansvar för sina nära och kära och visst man tåla att det etableras någon sorts välfärdssystem för människor i vilka vi känner igen oss för att de är ungefär likadana som vi själva, men det betyder inte att någon genuin solidaritet med envar verkligen föreligger.

Min favoritillustration till min uppfattning är artikel 24 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna där det fastställs att alla människor i hela världen inklusive arbetslösa getherdar i Mali och Indiens samlade tiggare har rätt till avlönad semesterersättning. (”Var och en har rätt till vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet.”) Detta är en befängd idé inte bara praktiskt – vilket lands socialkontor ska sköta utbetalningarna? – utan också moraliskt – om folk verkligen ville finansiera en hygglig semester åt alla världens fattiga så skulle vi redan gemensamt ha samlat ihop de tusentals triljoner som skulle behövas – så rättighetsförklaringen, som publicerades 1948, får nog betraktas som en maktlysten men verklighetsfrämmande framtidsdröm hos välfärdsstatens första prästinna, presidenthustrun Eleanor Roosevelt som ansvarat för den allmänna förklaringen. (Dessutom skulle getherden och hans kolleger i den övriga världen enligt artikel 25 ha hela det paket av stödinsatser som den svenska välfärdsstaten har svårt att finansiera ens för inhemska välfärdsklienter.)

Att folk i ett land som vårt lever hyggliga liv beror alltså inte, enligt min uppfattning, på att svenska folket är besatt av altruism utan på att alla dessa människor behövts i produktionen och att politiken därför, med allt svagare resultat, har ansträngt sig för att lappa, laga och omhänderta dem för att sedan trycka in dem i produktionsapparaten. Vi har helt enkelt värnat om arbetskraften inte av mänsklig omtanke utan för att alla dessa människor behövts i den väldiga produktionsapparat som säkrar vår vällevnad.

Om detta är sant och om det dessutom är sant att den artificiella intelligensen kommer att onödiggöra en stor del av den potentiella arbetskraften – och då inte bara de lägst utbildade och allmänt minst anställningsbara grupperna utan i stället dina och mina barn och barnbarn! – då kan man inte annat än förutspå att samhället förvandlas till en jämmerdal. Om någon äkta och djupt känd solidaritet inte kan påräknas och folk inte kommer att behövas i produktionsprocessen så kommer vår tids växande brottslighet att framstå som en mild västanfläkt i jämförelse.