Häromdagen skrev jag ett inlägg om våldtäktsmannen Shakir Mahmoud Shakir, som dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit en 100-årig kvinna, men som slapp utvisning. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Och det blev snabbt uppenbart att påfallande många människor verkar anse att det är betydligt värre att skriva en upprörd text om en våldtäkt än att begå själva brottet.

Om ni frågar mig är det just det som är problemet med Sverige.

Nu menar jag inte att de som har en åsikt som avviker från min egen per automatik är ett problem. Problemet ligger i att så många människor har tappat den naturliga instinkten att försvara det som är deras, som är vårt – det som borde betyda mest.

I många fall har de förmodligen inte ens tappat den utan fattat ett medvetet beslut att ställa sig över det allmänna rättsmedvetandet. Vem har bestämt att ett våldtäktsoffer skulle vara mer skyddsvärt än sin gärningsman, liksom? De tror, gissar jag, att en liberal och överslätande attityd mot våldsbrottslingar gör dem till bättre människor.

Här är ett axplock av de mejl och meddelanden jag fått ta emot sedan jag skrev texten om Shakir:

”Detta var något av det mest osmakliga jag har läst! Hur kan man skriva något så här avhumaniserande om en annan människa? Det är ovärdigt och under all kritik! Låt den stackars kvinnan gå vidare nu, hon blir inte hjälpt av aggressivitet och hat!”

”Jag hoppas det finns en plats där du får känna på hur det verkligen är att lida. Det hat du uppvisar mot människor, det är helt vidrigt. Du borde skämmas!”

”Det är tur att inte alla människor är så hatiska och äckliga som du. För då skulle det vara katastrof. Det är faktiskt en människa du skriver om!! Men det fattar väl inte du, du är ingen människa, du är en gris.”

”Hemsk text. Men dina texter är ju alltid hemska, har läst förut och mår illa när jag läser vad du skriver, du borde anmälas för hets o hat. Hur fan står du ut med dig själv, du är en liten förkrympt mänska jag tycker synd om dig”

”Så jävla respektlöst!! Vad vet du om den här mannen ingenting! om jag var den där kvinnans familj skulle jag anmäla dig, du säger att du bryr dig om gamla människor men du är äcklig, du utnyttjar bara henne för att skriva en massa skit en person som du inte känner bara för att han är invandrare det är sanningen och försök inte neka till det jävla rasist”

Så där fortsätter det. I skrivande stund är jag uppe i närmare hundra meddelanden. Och nej, jag avslöjar inga namn här, det här är inga offentliga personer och det ska de inte behöva bli heller. Men jag vill ändå citera några av meddelandena eftersom jag tycker de är så talande för hela det svenska sättet att hantera den grova kriminaliteten. Vad jag kan säga är att nästan alla är skrivna av kvinnor.

Som så ofta måste jag skylla på värdegrunden, det där floskelfyllda påhittet som gjort vår nation till ett samhälle fullt av folk som vänder ut och in på sig själva för att hitta ursäkter för brottslingar. Men avskyn måste ju kanaliseras på något sätt. I det här fallet riktar de den mot mig, för att jag ger luft åt tankar som så många har men som anses fel och därför ska kväsas.

Jag blir inte ledsen, i alla fall inte för egen del. Arga mejl har jag fått förut, det är sånt man får ta om man ger sig in i debatten. Men jag blir lite beklämd över att det finns människor som är så passionerat engagerade i att försvara en våldtäktsman att de tar sig tid att skriva sånt här.

Jag blir också förbluffad, för att uttrycka det milt. Jag förstår inte hur de tänker. I min värld är det helt naturligt att avsky en människa som våldtar. Det handlar om självbevarelsedrift och om att skydda de sina. Det är det som gjort att människan överlevt genom historien.

I det postmoderna samhället är snällhet det viktigaste, det som ger flest pluspoäng. Man ska ömma för brottslingar och gör man inte det är man ond och vidrig. Men det är att göra våld på den mänskliga naturen. Och frågan är hur det ska sluta.

Bild: Rusning i Stockholmstrafiken – rusning även till en våldtäktsmans försvar (privat)