Idag är det den 17 december och årsdagen av det som i min hemstad Karlskoga kallas Storsmällen i Björkborn. I år är det 85 år sedan den där decemberdagen 1940, då elva arbetare och brandmän omkom i en av de värsta arbetsplatsolyckorna i Sveriges historia.

Jag skriver om detta varje år, och har gjort så i olika sammanhang sedan jag överhuvudtaget börja skriva. Det behövs för sådana här tragedier ska inte glömmas bort. I Karlskoga lever Storsmällen fortfarande kvar i det kollektiva medvetandet trots att det numera inte finns så många kvar som kan berätta om den.

Min pappa var 14 år när det hände, för ung för att jobba i krutbruket men tillräckligt vuxen för att minnas. Han och hans tre år äldre bror stod på hemma på gården i Timsbron, några kilometer från fabriken, och högg ved när de kastades till marken av tryckvågen. Ögonblicket därefter hörde de explosionen.

Deras första tanke var att kriget hade kommit till Sverige. Men ganska snart stod det klart att det skett en förödande explosion i sprängämnesfabriken i Björkborn, orsakad av en eldsvåda i trotylgjuteriet.

Varje år just denna dag tänker jag på de män som förolyckades och på de hjältar som, med fara för sina egna liv, släckte den förödande branden. Till minnet av dem publicerar jag på nytt delar av den text jag publicerade här första gången 2019:

Släckningsarbetet blev redan på ett tidigt stadium förenat med livsfara, eftersom brandområdet var så lättantändligt. Men trots de uppenbara riskerna tillskyndade både Björkborns egen brandkår samt ett stort antal frivilliga för att hjälpa till att försöka få bukt med branden.

Innan släckningsarbetet var klart hade elva personer mist livet.

Med och släckte branden var en man som hette Karl Viktor Lundmark. I lokaltidningen stod att senare att läsa:

”Det krävdes nerver av stål, en okuvlig vilja och därtill det största mod en människa kan besitta, för att rycka fram i detta sjudande inferno. Dock funnos sådana män.”

Ja. Sådana män funnos.

Ett år senare omkom den hjältemodige Karl Viktor Lundmark i en annan explosion på samma arbetsplats. Livet är inte alltid rättvist.

Det blev en svart jul i Karlskoga 1940 och den 28 december fördes de omkomna hjältarna till sin sista vila. Två är begravda i Örebro, en på Karlskoga gamla kyrkogård och en i sin hembygd i Grängesberg. De övriga sju begravdes i en av de vackraste och lummigaste dalarna på Skogskyrkogården i Karlskoga – en mycket vacker gravplats som jag besökt många gånger i mitt liv, och där även min mor och far nu har sin sista vila.

I den minnesskrift som gavs ut efter olyckan kunde man läsa följande lika gripande som sanna rader:

”De gåvo sitt liv vid försöken att begränsa den förhärjande olyckan och de stupade som stridsmän på sin post i det stora arbetet för försvaret av sitt fosterland.”

Bilder: Minnesmärke över de döda i Storsmällen i Björkborn, hämtad från en gammal och mycket tummad bok, samt foto från begravningen den 28 december 1940.