Det finns två ofta sammanblandade teorier om hur byråkratier förhåller sig till sina budgetar. Det borde höra till skattebetalarnas allmänbildning att känna till dessa teorier.

Den första är Parkinsons lag som år 1955 presenterades i The Economist, troligen mest på skoj, av den brittiske historikern Cyril Northcote Parkinson. Den säger i stort sett bara att alla attraktiva resurser går åt. Om en anslagsfinansierad organisation – vilket också kan vara en avdelning utan eget vinstansvar i ett stort företag – får större budget så hittar den strax på metoder att göra av med de nytillkomna medlen. Man kan jämföra med en näringslösning i ett provrör. Om det uppstår en bakterie så kommer vederbörande att äta av näringen och föröka sig till dess att all näring är slut varefter det nya bakteriesläktet ganska odramatiskt dör ut.

Var och en som sysslat med levande omsättningsmaximerande organisationer vet att liknelsen inte fungerar på exempelvis myndigheter. Byråkrater är inte bakterier utan kan utveckla strategier för att främja sina intressen. Om man i egenskap av anslagsfördelande politiker tror att man enkelt och simpelt kan skära ned medelstilldelningen för att få slut på pengarullningen i enlighet med bakteriemetaforen så kommer man att upptäcka att byråkratbakterierna vidtar motdrag för att säkra sin överlevnad och välfärd.

Du kanske menar att min observation på den här punkten saknar praktisk betydelse, men jag tror inte det och jag har belägg. Belägget är det amerikanska Doge-projektet som skulle sätta stopp för byråkratin. Projektet lades ned i förtid eftersom det misslyckades med att komma ens i närheten av sina syften. En byråkrati lyckades Doge krossa, nämligen USAID, men de flesta av apparatens överblivna delar inlemmades och överlevde i andra myndigheter. Projektchefen Musk sa nyligen, lite besviket, att Doge kanske gjorde någon nytta men att han själv inte skulle vilja göra om försöket. Uppenbarligen förstod han att han hade fått en läxa.

Det hela hade kanske inte behövt ta ett så snöpligt slut om Musk hade läst William A. Niskanens teorier från 1971 om att anslagsfinansierade organisationer strävar efter långsiktig, helst oändlig, stabil anslagstillväxt för att värna om sin framtid. Niskanen menar, enligt ChatGPT, att ”…offentliga byråer har en informationsfördel gentemot politiker:  Byråkrater vet mer om vad som krävs för att utföra tjänster och politiker kan inte exakt bedöma kostnader eller effektivitet. Detta gör att byråkratier kan överskatta behov och få större budgetar än vad som är samhällsekonomiskt optimalt.”

Detta är förstås sant men det täcker bara en liten bråkdel av de trick som byråkratier kan använda. Det ser vi inte minst i en politikerstyrd byråkratekonomi som den svenska. Här uppfinner byråkraterna i samråd med ledande politiker regelmässigt nya behov som tvingar nationen att finansiera de ständigt växande myndigheter och proffsbyråkrater som behövs för att driva systemet. Egenintresset hos dessa har gett oss exempelvis en invandringsindustri med tillhörande regelverk och bidragssystem, dito miljö- och klimatpolitik, dito kriminalpolitik, dito uppenbara behov av förbättrad infrastruktur och så vidare. Bland dessa skaror av begåvade och välutbildade människor, som för sin egen bekvämlighet bildar ryggraden av den humanitära stormakten Sverige, finns tillräckligt med kompetens för att hela tiden spana efter nya eftersatta brister och behov som behöver åtgärdas, till exempel ett lokalt hot i en skog mot någon särskild sorts skalbagge.

Om Musk hade begripit vilka krafter han utmanade med Doge-projektet hade han alltså, enligt egen utsago, hellre valt att inte sjösätta det. Trump hade nog inte heller förstått det. Med våra ledande svenska politiker är problemet ett annat ty de vill inte förstå eftersom de själva har en ledande funktion i den myndighets- och anslagsmaximeringsbyråkrati som landet gradvis utvecklats till.

Detta är ett problem.