Med spekulativt lagda bekanta diskuterar jag ibland den eventuellt förestående revolutionen i samhällets självförståelse. Det handlar alltså om den härskande samhällsideologins fortlevnad. Står vi inför någon sorts ideologiskt idéskifte av seismiska proportioner?

Med den nu härskande samhällsideologin menar jag den som artikuleras av praktiskt taget alla partier (även om det här och där finns enstaka bjäbbande dissidenter). Grunddraget i den dominerande ideologin är att vi till allvarliga samhällsproblem utser missförhållanden av en dignitet som gör att endast politiken, inte det civila samhället, kan bekämpa dem.

Till exempel har vi på något vis bestämt att ökade utsläpp av koldioxid hotar mänsklighetens överlevnad på ganska kort sikt. Ett annat exempel är att vissa etniska grupper ska särbehandlas. (Dit hör exempelvis samerna som år 1977 av riksdagen upphöjdes till urfolk och därmed fick kulturell särbehandling. Hur många samer som finns går inte att veta eftersom det är tabu att räkna dem av etiska skäl. Staten får gissa på grundval av gamla bedömningar av antalet renar.) Ytterligare ett exempel är att män i vissa fall ska behandlas som kvinnor, exempelvis tillåtas att använda damtoaletter, nämligen om de bestämt sig för att de i av staten godkänd bemärkelse har bytt kön. En annan dominerande föreställning är att fler människor än man tror, närapå alla, åtminstone i något avseende, är en svag människa och därför berättigad till bidrag för sitt uppehälle.

Den eventuellt förestående revolution i samhällstänkande som jag pratar om är att dessa i mångas ögon, i mina egna till exempel, förvirrade idéer håller på att tappa kraften över den rådande idévärlden. Särskilt uppenbar verkar en sådan förändring när det gäller miljö- och klimatfrågan. Med berått mod slutar den svenska regeringen att bry sig om egna och internationella klimatmål. Klimatalarmisten Bill Gates gör mellanfolklig skandal genom att i The New York Times deklarera sig som klimatskeptiker. Den brittiske journalisten Matt Riddley skriver så här i The Spectator (tack, Lennart Bengtsson för tipset):

Äntligen, tack och lov, håller det globala uppvärmningsvansinnet på att dö ut… I oktober stängde Net Zero Banking Alliance efter att JPMorgan Chase, Citigroup, Bank of America, Morgan Stanley, Wells Fargo och Goldman Sachs lett en panikflykt av andra banker ut genom dörren. Shell och BP har återgått till att vara oljebolag, till sina aktieägares glädje. Ford är på väg att sluta tillverka elbilar som ingen vill ha. Hundratals andra företag sänker sina klimatmål. Australien har dragit sig ur att arrangera nästa års klimatkonferens.

Det är detta jag resonerar kring med mina spekulativt lagda bekanta. Kan vi tro att detta är början till slutet på hela woke-tänkandet? De flesta av mina spekulativa vänner hoppas – kanske handlar det om önsketänkande – att de politiskt korrekta nu kommer att självdö för att alltfler medborgare inser hur enfaldigt hela detta idépaket visar sig vara. ”Vem vet?”, frågar en bekant, ”kanske går det så långt att man till slut till och med kan räkna samerna om man vill veta hur många de är!”

Själv är jag inte så säker vilket beror på mitt delvis marxistiskt inspirerade tänkande. Jag vill alltid leta efter något socialt intresse bakom starka samhälleliga uppfattningar enligt modellen från 1880-talets tullstrid, när kapitalisterna, som ville ha tullfrihet på importerat spannmål eftersom lågt pris på bröd sänkte arbetarnas lönekrav, kämpade mot jordägarna som hade motsatta intressen och därför ivrigt försvarade den nationella självförsörjningens principer. (Det ledde till att de härskande kapitalisterna och jordägarna inte längre kunde umgås med varandra i överklassens förnämsta gubbklubb Sällskapet. I stället startade jordägarna ett eget sällskap, Nya Sällskapet, på andra sidan Humlegården. Se bilden.)

Med andra ord menar jag att idéer för det mesta inte står på egna ben utan vilar på något underliggande intresse som ofta har ekonomisk karaktär. Jag tänker till exempel på de miljontals människor över hela världen som på ett eller annat sätt, kanske som FN-delegater, IPCC-forskare eller miljöjournalister, har sin utkomst bunden till uppvärmningsskräcken. Framför allt tänker jag på det politikervälde som står som huvudsponsor för de politiskt korrekta idéerna vars sociala funktion är att ge de politiska härskarna den legitimitet de får i egenskap av att vara de erkända trollkarlar som ska lösa alla samhälleliga dilemman.

Dessa intressen kommer inte så lätt att ändra uppfattning bara för att någon kommer och påstår på att hotet är överdrivet eller till och med obefintligt.

Med detta menar jag att det är svårt att ta död på idéer även om de är felaktiga.

Sedan är det annan sak just när det gäller miljön. Jorden behöver hela tiden mer energi. Det skulle kanske lösa sig om vi brände alla fossiler vi kommer åt och byggde ett minikärnkraftverk i varenda köping. Men skulle det räcka och skulle vi vara nöjda med det även om det på några seklers sikt blev någon grad varmare? Den danske miljöforskaren Björn Lomborg har länge sagt att världen måste forska djupt och länge efter nya energikällor. Nyligen har alltså Bill Gates kommit fram till samma sak. På något sätt känns det som om problemet var kvar även om världen skippar Paris-avtalet.