Svenska kyrkan är kanske den mest bigotta och förljugna av alla statsfinansierade rörelser vi har i Sverige. Så har det varit sedan Gustav Vasa nationaliserade den katolska kyrkan och därmed förvandlade den till ett villigt propagandaverktyg i sin egen tjänst. Efter nationaliseringen, varigenom alla präster blev statsanställda, hade kungen kraftfullast tänkbara indoktrineringsapparat, ty genom prästerskapet och dess söndagspredikningar, som nådde hela den svenska menigheten, kunde han tala rakt i örat på varenda svensk. I jämförelse med detta propagandamonopol är dagens konkurrensutsatta svenska statstelevision en svag och pipig röst.

Detta får inte Svenska kyrkan att darra på sin partiska läpp. Så länge det finns en predikstol kvar kommer dess vinklade och politiskt korrekta budskap att ljuda över dess krympande församlingar. Inga tecken på ideologisk tillnyktring anas. Det här skrev jag för tio år sedan och det gäller, mutatis mutandis, fortfarande.

I DN.Kultur skriver ärkebiskop Antje Jackelén, apropå klimatmötet i Paris, att människan kan betrakta naturen på olika sätt. Ett av dessa sätt beskriver hon så här:

Man har sett på naturen… som kvinnan vars hemligheter ska blottläggas, vars sköte ska trängas in i och som ska tvingas till fullkomlig underkastelse.

I Jesu efterföljd använder sig ärkebiskopen här av en liknelse. Liknelser är till för att tydliggöra. Liknelser utgår från företeelser som är allom bekanta, okontroversiella och därmed solklara för alla människor. ”Aha”, är det meningen att lyssnaren ska utropa, ”nu fattar jag precis hur du menar!”.

Ärkebiskopens belysande liknelse handlar om kvinnan och den är i sanning klargörande. Alla vet ju hur vårt samhälle betraktar kvinnan, att hela grejen är att hennes hemligheter ska blottläggas, att hennes sköte ska genomträngas och att hon ska tvingas till fullkomlig underkastelse. Visst  ligger det till på det viset i Sverige, kanske i hela världen, förresten. Vem vet, kanske förtrycker de sina kvinnor i exempelvis Nordafrika på samma brutala sätt som hos oss.

Eller? Finns det kanske någon i Sverige som inte riktigt tycker så? Finns det någon som inte ansluter sig till ärkebiskopens synsätt, som inte tycker det är självklart att kvinnan ska tvingas till fullkomlig underkastelse? Finns det rentav någon som inte håller med om att vårt samhälles grunduppfattning är att kvinnan ska blottläggas och bli inträngd i?

Det var retoriska frågor. Jag tror inte ärkebiskopen har så många meningsfränder.

Nu kan det kanske hävdas att ärkebiskopen inte riktigt menar att vårt samhälles dominerande tema är att kvinnor ska våldtas. Men jag tvivlar. Ärkebiskopar är slipade varelser som inte gör dumma misstag i ordvändningarna, särskilt som det handlar om en tidningsartikel, där hon antagligen suttit länge och slipat på formuleringarna och vägt orden på guldvåg. Man får nog utgå från att hon menar vad hon skriver.

Varför skriver hon då sådär? Jag tror att hon vill skuldbelägga sina läsare, särskilt vita män. Hon vill få oss att känna att vi innerst inne bara vill våldta kvinnor och att vi därför bör skämmas.

(Jag vet inte varför hon vill skuldbelägga sin nästa. Måhända är sådant beteende inskrivet i kyrkans DNA, i varje fall hos den lutherska varianten. Det verkar ju också som om kyrkan väljer åsikter som ger den särskilt rika möjligheter att peka finger åt människorna.)

Hela artikeln, som handlar om hur illa det kommer att gå för jorden om vi inte slutar exempelvis med vår ”arbetspendling” [sic!], är för övrigt ett försök till skuldbeläggning, hon säger det själv:

Budskapet är mycket likt en klassisk omvändelsepredikan: det bär åt helvete om du inte tänker om och vänder om. Nu.

När jag så tydligt ser att ärkebiskopen har en vulgär och felaktig uppfattning om vårt samhälles kvinnosyn, måste jag då inte utgå från att hon är lika lågsint och felunderrättad när det gäller klimatet?