För lite sen spreds bilder på sociala medier från restaurangen Adam’s Smokehouse på Sankt Eriksgatan i Stockholm, där innehavaren Adam Mehdi hade satt upp anslag som förbjöd judar från att komma in. Så kan man göra i Sverige 2025.

Det var i alla fall vad Adam Mehdi trodde. Och jag ska förklara varför han fick för sig att det här skulle kunna gå obemärkt förbi, utan konsekvenser.

Adam Mehdi gick ut hårt med sitt judehat och slog på stora trumman på sociala medier. Judar kan ”dra åt helvete”, sa han och fick handhjärtan och glada tillrop av andra judehatare.

Nu gör han en pudel och säger att han nog inte menade det – ”egentligen”. Denna välbekanta 30-talsaktion var egentligen ett uttryck för sorg och frustration. Nu är minsann alla välkomna till hans restaurang, till och med judar.

Visst. Det kan han ju inbilla sig att folk går på. Han har bara insett att han gick för långt och vill försöka reparera den skada mängden anmälningar gjort. Men det intressanta här är att han alls agerade på det här sättet till att börja med.

Adam Mehdis rättshaveri bottnar i det svenska samhället agerade under de dryga två år som gått sedan Hamas attackerade Israel och startade krig mot den judiska staten och det judiska folket. Hade våra politiker, myndigheter och medier redan från början satt ner foten mot det judehat som började spridas av islamister och kommunister redan samma dag som masslakten ägde rum, hade Adam Mehdi aldrig kommit på tanken att han skulle kunna göra det här.

De svenska makthavarna har alltså, redan från dag ett, sänt ut fel signaler. Polisen har passivt sett på medan palestinademonstranter ockuperat det offentliga rummet – i flera fall har de dessutom tillåtit både verbala och fysiska attacker mot såväl privatpersoner som politiker. ”Hon är ju inte kungen precis…” muttrade en polis när SD-politikern Jessica Stegrud attackerades av en palestinaaktivist utanför riksdagshuset i juni.

En god vän till mig, som bor i innerstan och som stundvis tvingas bana väg genom skrikande horder av demonstranter för att kunna ta sig från plats A till plats B, blev oprovocerat attackerad av en palestinaaktivist. När hon försökte försvara sig kom två bastanta poliser, som stått passiva ett par meter bort, plötsligt fram och beordrade henne att lämna platsen.

Helene Bergman, som driver Kärringbloggen och som rapporterat modigt och rättframt om tillståndet i Göteborg, kan vittna om mängder med övergrepp som palestinaaktivister begått medan polisen sett mellan fingrarna (gå in och läs, om du inte redan gjort det!). Och vem kan glömma hur hela fyra (!) poliser resolut, och handgripligen, förde bort en ensam Israelvän från Sergels torg förra våren?

Lägg sedan till den svenska journalistkåren och deras vinklade nyhetsrapportering, med public service-anställda som skriver under Hamasupprop och public service-chefer som menar att de likväl kan förbli opartiska, och bakgrunden till Adam Mehdis agerande blir glasklar: Adam Mehdi har, precis som alla palestinaaktivister, blivit så bortskämd av makthavarna att han fick för sig att folk faktiskt skulle acceptera hans öppna och oförblommerade judehat.

Han hade fel. Makthavarna må sakna moralisk kompass men svenska folket gör det inte. Dessutom är palestinaaktivisterna i minoritet, även om medierna gärna vill få det att verka som om de representerar den breda allmänheten. Mängder med anmälningar till DO, och även till polisen, blev det alltså och till sist skrev även kvällstidningarna att skriva om judehatar-restaurangen. Och nu har Adam Mehdi förstått att han gick för långt.

Som sagt, jag tror inte för ett ögonblick att hans ånger är äkta eller att hans agerande har sin grund i någon sorg överhuvudtaget. Han är bara en vanlig simpel judehatare som lystrat till samhällets signaler om att judehat är helt okej.

Det är bara att konstatera att 30-talet är här – och att de som nyligen varnade för det är alldeles, alldeles tysta.

Bild: Skärmdump Riks Facebook