Jag har svårt att dela den entusiasm med vilken många samhällsbedömare indelar världen efter vad de kallar en höger- och vänsterskala och där inplacerar aktuella uppfattningar och värderingar. På det viset kanske de kommer fram till att alla som demonstrerar för Palestina tillhör vänstern och att alla som går på Dramaten med efterföljande supé, utom skådespelarna själva, är högeranhängare.

Jag vet inte om dessa samhällsbedömare kan förklara om vänsterns respektive högerns uppfattningar har någon inre konsistens eller gemensamma drag. Jag tror inte det. En gång fanns skarpa linjer mellan vänstern och högern. Ett av vårt lands mest viktigaste politiska urkunder var det tal betitlat ”Hvad vilja socialdemokraterna?” som den skånske skräddaren och socialdemokraten August Palm (bilden) höll för etthundrafemtio år sedan. Han skissade ett program för vänstern:

Hvad vilja socialdemokraterna? Jo, de vilja hafva det bra, de vilja hafva det godt, de vilja hafva det bättre än de nu hafva det… Arbetarne skapa alla rikedomar, men de ega intet. Andra njuta frukterna af deras möda… Arbetarne måste sluta sig samman, ty en och en äro de svaga, men tillsammans kunna de blifva en makt… Det är icke rätt att några få skola hafva makten, medan folket intet är att säga i statens angelägenheter… Vi sträfva efter ett samhälle, der rättvisa råder och der ingen behöfver lida nöd, medan andra lefva i öfverflöd.

Av detta framgår, enligt min tolkning, att vänstern, på respektabla grunder, är inriktad på makt och pengar som den anser på ett orättfärdigt sätt hamnat hos fel medborgargrupp, i Palms fall kapitalisterna i stället för arbetarklassen som ändå, enligt arbetsvärdeläran, gjort hela jobbet och därför förtjänade mer.

Frågor, till exempel kulturfrågor, som låg utanför egendomen och det ekonomiska överskottets fördelning var egentligen inte vänsterns sak. Palm själv ger exempel. Han förklarar att socialdemokraternas borgerliga motståndare lögnaktigt påstår att socialdemokraterna vill införa fri kärlek. Men fri kärlek är inget för arbetare, säger han på något slags dansksvenska, utan för Storborgare:

… så säges der om os S.D. [socialdemokrater] at vi vil uphäva äktenskapet och införa den fria kärlek, ja det er ochså en af Storborgarnas och dens präses [prästers] lögner om os änskönt denna lögn er väl fräk, för

der er vist ingen der hyller den fria kärlek mera än Storborgerna som har utspred ryktet. är det inte Storborgerna som håller damer i staden montro jo vist så, om storborgeren intet kan komma så got utaf det med sin Hustru det väkker intet sådan upsikt [uppmärksamhet] som när Arbetaren intet kan komma got utaf det med sin, när Storborgaren intet er på reser förrätnings eller förnöjelsers, så sitter han på sit Kontor notabena när han intet går sin motion eller er i Kluben, och om aftenen, när han kommer him [hem], ja så har han sinne sit eget sovekammare egna rum som han kan bruka som han kan benyta nota bena när han intet företräker at sova i stan vid damen han håller. Annorledes forhåller det sig med arbetaren, han er henvist til at dela ondt och got, både rum och säng med sin hustru, så det bliver en stor skildnad om de lever got tilsamman gör de intet det [eller inte gör det].

Fri kärlek hade tydligen inget med vänstern och socialismen att göra. På den vägen, misstänker jag, är det med många, kanske de flesta, uppfattningar som numera med någon sorts automatik placeras i vänsterfållan. Den svenska skolan är ett annat exempel. Att lärare inte får disciplinera vanartiga elever stämplas omedelbart som en vänsterhållning. Men om nu vänstern ska försvara intressena hos en fattig klass av proletärer, varför skulle vänstern då försvåra för proletärernas barn att genom bildning och lärarnas uppfostran främja sina ekonomiska utvecklingsmöjligheter?

Försvaret för den omfattande invandringen är inte heller en vänsterståndpunkt om sådana som August Palm fått bestämma. Invandrare konkurrerar inte med Storborgare om försörjningsmöjligheterna, utan med arbetarklassen (i den mån den konkurrerar alls; en möjlig vänsterståndpunkt vore att staten ger bidrag till migranterna så att de håller sig borta från att konkurrera med arbetarna). Storborgare gillar invandring eftersom en stor mängd arbetssökande driver ned lönerna.

På liknande sätt visar det sig att sådant vi slentrianmässigt stämplar som vänsterståndpunkter inte alls har med fattiga arbetare att göra. På vilket sätt skulle miljöpolitiken gynna underbetalda arbetare som troligen mer än andra tvingas betala de oändliga miljarder den kostar?

Jag drar slutsatsen att om begreppet vänster fortfarande har något med ekonomiskt underprivilegierade befolkningsskikt att göra så är så kallade vänsterståndpunkter falskskyltade. Det kanske inte ens finns någon vänster som går de svagas ärenden.

Men vems ärenden går då alla de människor som räknar sig till vänstern om det inte är den lågbetalda och eftersatta avkomman till Mäster August Palm? Min uppfattning som jag kanske upprepat till leda, kanske till fördjupad förståelse, är att vänsterståndpunkter är sådana som i stället för Palms skyddslingar har som mål att gynna politikerväldet, alltså de ledande politikerna, de offentliga mastodontbyråkratiernas tjänstemän samt de enligt mina och ChatGPT:s beräkningar 1,6 miljoner heltidsklienterna i vårt välfärdssystem. (Vi utgick ifrån summan av alla sociala utgifter och dividerade med årsersättningen för en genomsnittlig heltidsarbetande för att komma fram till hur många heltidsförsörjda pengarna räckte till.)