I radio hörde jag en person ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktingläger i Menaområdet. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Jag är övertygad om att livet i dessa läger är förskräckligt, men när jag hör det där med att det saknas skolor får jag lite ångest. Något stämmer inte. Inget är lättare än att starta en skola, framför allt, skulle jag föreställa mig, i ett flyktingläger där det inte finns några statliga skolmyndigheter som krånglar om att det måste finnas bibliotek, korrekta värdegrunder och legitimerade lärare. För mig låter det helt obegripligt att inte ett antal vuxna, som troligen ändå inte har något att göra på dagarna, startar skolor för att lära barnen läsa, skriva och räkna (plus lite om Bibeln och Koranen, kanske).

Alltnog, jag roade mig med att fundera på vad som skulle hända om 10 000 svenskar plötsligt satt fast i ett flyktingläger i exempelvis Libyen. Jag kanske är en nationalromantisk drömmare, men jag tror att det skulle gå ungefär så här.

Det skulle startas ett antal skolor eftersom det är så nyttigt med skolor och lätt att starta enligt ovan (bara man slipper Skolverket och Skolinspektionen). Sedan skulle man organisera ett lägerfullmäktige med 100 valda ledamöter. Lägret skulle indelas i hundra väldefinierade kvarter och varje kvarter välja en representant till fullmäktige. Fullmäktige skulle i sin tur utse en verkställande lägerstyrelse om tio medlemmar. Lägerstyrelsen skulle utse en av sina ledamöter till ordförande och en annan till sekreterare.

Styrelsen skulle snabbt konstatera att den behövde en budget och därför skicka två representanter till europeiska länder för att tigga pengar med argumentet att det är billigare för Europa att finansiera lägret än att få alla de lägerboende svenskarna på halsen som flyktingar.

Lägerfullmäktige skulle bestämma att lag gäller i lägret och för enkelhetens skull ta Sveriges lagar för att slippa skriva en helt ny kodex. Fullmäktige skulle utse ett antal jurister – som vi antar skulle finnas bland invånarna – till domare i en nyinrättad lägerdomstol. Varje valkrets skulle dessutom utse en rättskaffens och stark ung man eller ung kvinna att utgöra poliskår under lägerstyrelsens kommando.

Av sin ihoptiggda budget skulle lägerstyrelsen sätta av en del till att köpa medicin och medicinsk utrustning för att ett antal sjukvårdskunniga – som vi föreställer oss finns bland lägrets invånare – skulle kunna etablera ett rudimentärt sjukvårdssystem.

Det där med matpaket från UNHCR skulle lägerstyrelsen förhandla bort och i stället begära livsmedel som medborgarna kunde hämta i en butik och själva tillaga i sina egna hem. Lägerstyrelsen skulle organisera att hygglig infrastruktur byggdes, till exempel rinnande vatten och avlopp. Åtminstone inledningsvis, innan ekonomin börjar monetariseras, får man nog tänka sig att styrelsen beslutar om viss oavlönad arbetsplikt för alla medborgare.

Allt skulle vara mycket demokratiskt. Valkretsarna skulle hålla månadsvisa möten tillsammans med sin valda politiker för att genom denne framföra sina uppfattningar i fullmäktige.

Snart skulle medborgare starta företag, restauranger, byggfirmor, tandläkarmottagningar, bagerier, hönsgårdar. De mest framgångsrika skulle bygga nya, rejäla hus utanför lägret och plantera palmer och anlägga gräsmattor. Rätt som det är skulle någon bygga ett hotell och ta emot charterturister från Sverige, kanske släktingar som man inte sett på länge.

Vänta bara. När lägersvenskarna så småningom får en chans att lämna lägret och återvända till Sverige väljer de flesta att stanna kvar. Förhållandena i Afrika är ju betydligt mer gynnsamma än i Sverige: lägre skatter, bättre klimat, en skola som fungerar och inte en massa onödiga myndigheter.

Så tror jag att det skulle gå. Samhällsbygge borde inte vara så komplicerat som världen lyckas göra det. Vad tror du?