Följande har jag, i varje fall på ett ungefär, sagt tidigare, men eftersom jag hela tiden stöter på den aktuella frågan kan jag lika gärna älta den en gång till. Frågan är som vanligt vem som har makten i Sverige.

Det lättaste svaret är också det vanligaste och mest populära, nämligen att det är folket eftersom vi lever i en demokrati. ”All offentlig makt utgår från folket” står det i regeringsformen. (Regeringsformen har därmed undgått den fälla som många faller i när de tror att bokstavligen all makt, inte bara offentlig makt, utgår från folket. Det finns faktiskt makt utanför politikens domvärjo.)

Men att demokrati betyder folkvälde är inte så självklart som vi förutsätter. De amerikanska grundlagsfäderna borrade djupare i sådana frågor än kanske några andra gjort sedan dess. De presenterade sina synpunkter i en skriftserie som hette The Federalist Papers och kom ut i 85 nummer vid sjuttonhundratalets slut.

Just skillnaden mellan demokrati och republik definierades av James Madison i skrifterna nummer 10 och 39 (väldigt tröglästa!). Demokrati var, menade han, den ursprungliga grekiska modellen där folket, det vill säga alla fria män, styrde genom att själva direktmedverka i nationens ärenden exempelvis genom att delta i en riksdagens veckomöten, sitta som jurymän i domstolar och till och med genom att utföra rena byråkratsysslor. (Max Weber skulle ha svimmat vid tanken på en statsförvaltning som sköttes av okvalificerade tillfälligt framlottade amatörer.)

En republik, menade Madison, var något helt annat. Det var när statens styrdes av representanter för medborgarna. Demokrati vore alltför instabilt, sa han, eftersom folkmajoriteten lätt kan gripas av tillfälliga känslostormar och fatta ogenomtänkta och skadliga beslut. Därför förekommer inte ordet demokrati i den amerikanska konstitutionen. (Ändå tycker jag att amerikansk politik då och då drabbas av populistisk besatthet såsom när lokalpolitiker praktiskt taget la ned polisen under inflytande av påtryckningar från Black Lives Matter och sedan fick jätteproblem att återinrätta polisen när kriminaliteten spred sig.)

När folkstyret så småningom spreds från USA till Europa blev det av praktiska skäl inte i form av demokrati – även om de republiker som därmed skapades uppträdde under artistnamnet demokratier.

Vad som hände med de ursprungliga grekiska demokratierna har vi troligen en hygglig aning om ifall vi kan lita på Sokrates beskrivning. Han menade, sannolikt på grundval av egna erfarenheter och observationer, att demokratin till en början kan fungera väl eftersom folket älskar den frihet och jämlikhet som det nya statsskicket erbjuder. Men gradvis börjar folket missbruka friheten och ta sig förmåner som inte tillkommer dem. Till exempel kan de följa osunda infall såsom att gamla människor bedåras av ungdomen och börjar uppföra sig omoget och tror sig vara tonåringar vilket leder till statens förfall och slutliga undergång (varpå tyranniet tar över).

Men hur de nya republikerna skulle utvecklas över tiden visste vi inte även om de Tocqueville anade att en godhetsdiktatur så småningom skulle framträda. Vad som emellertid skedde i verkligheten beskrevs för första gången (vad jag vet) av den tyske sociologen Robert Michels i början av nittonhundratalet efter observationer av utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet. Partiet, sa Michels, hamnar snart under kontroll av de funktionärer som professionellt arbetar med partiets ärenden. Partiets medlemmar, som enligt den demokratiska teorin skulle styra och besluta över partiet och dess ställningstaganden, hamnade på undantag. Michels kallade detta för oligarkins järnlag och menade att den sortens utveckling oundvikligen drabbade medlemsstyrda organisationer. Agenterna tar makten från principalerna. Ombuden härskar över medlemmarna.

Jag påstår att de europeiska självutnämnda demokratierna, särskilt Sverige, som ligger i framkant i denna internationella utveckling, men inte så mycket det som republik självdefinierade USA, drabbats av oligarkins järnlag. De ombud som svenska väljare har skickat till de politiskt beslutande församlingarna har gradvis tagit makten över sina uppdragsgivare, det vill säga medborgarna. Det började med den allmänna rösträttens införande år 1921 eftersom det var därmed grunden lades för det ombudsmannavälde som numera allt tydligare avslöjar sig som ett politikervälde som på det hela taget tappat förbindelsen med sina uppdragsgivare.

Sista spiken i den kista där folkstyret färdas till den sista vilan var nog just regeringsformen 1974 som, trots att dess författare förstod att skilja på offentlig makt och makt i allmänhet, la en plattform på vilken ett mer fulländat och maktfullkomligt politikervälde kunde byggas. Vid ungefär samma tidpunkt inrättades en ordning som gick ut på att göra de politiska ombuden oberoende av betalande partimedlemmar. Det blev statens uppgift att försörja dem.

Själv har jag aldrig blivit kontaktad av någon politiker som begärt min röst. Jag vet inte ens vem som representerar mig i beslutande församlingar såsom Riksdagen. Än mindre har jag vederbörandes telefonnummer. Man kan säga att den kontakt vi skulle ha haft för hundra år sedan numera totalt upphört och det beror inte på att jag stängt av telefonen.