Patrik Engellau skrev igår om hur etablissemanget pekar ut vissa människor som onda, eftersom de tillåter sig ha en annan uppfattning än den som för tillfället är tillåten i åsiktskorridoren. En tänkvärd text som många av oss känner igen sig i. Men det är också en text som gör mig lite nedslagen eftersom jag inte ser någon större ljusning på det här området.

Mycket har förändrats de senaste tio, femton åren och visst, det finns sådant som vi idag ”får” tala om. Men det fina folket flyttar hela tiden gränserna och bara för att alla mediehus idag pratar om invandringens negativa konsekvenser, exempelvis, innebär inte det att de som gjorde det för tio år sen blir insläppta i stugvärmen. En gång dissident alltid dissident, liksom.

Åsiktskorridoren styrs av en minoritet. Ledarskribenter som Peter Wolodarski på DN och Anders Lindberg på Aftonbladet representerar inte folket. De representerar endast sig själva. Detsamma gäller de högljudda kulturmännen och -kvinnorna.

Det kan tyckas uttjatat att hävda att de tillhör en liten klubb för inbördes beundran men det är likväl sant. När Anders Lindberg skriver sina upprörda texter om Tidöpartiernas ondska gör han det för att stoltsera för resten av medlemmarna i klubben samtidigt som han får en extra kick av att knäppa vanligt simpelt folk på näsan.

Det här är sen gammalt. Den svenska journalistkåren ser sig, av tradition, som lite högre stående än vanliga dödliga och därför är det viktigt för dessa utövare att visa sin särart. Finns det ett starkt ogillande mot könsdiskriminerande religiöst motiverad klädsel hos allmänheten? Då måste journalistkåren uttrycka stöd och vördnad för densamma.

Hyser allmänheten generellt en motvilja mot unga kriminella med extremt våldskapital? Då måste självfallet journalistkåren visa förståelse och välvilja mot dem, och peka på hur utsatta de är.

Finns det en generell oro bland allmänheten över att invandringen från kulturer som är väsensskilda från vår egen är så stor? Lugn, bara lugn – journalistkåren träder direkt in och skriver indignerade texter om hur rasistisk, främlingsfientlig och allmänt ondsinta svensken är till sin natur.

Journalistkåren hittar också likasinnade i andra yrkesgrupper, till exempel bland präster och diakoner, och dessa framhävs förstås i artiklar och reportage. Vem kan glömma den fisförnäma diakonassistenten i Skellefteå som oroade sig mer för en brutal och hänsynslös våldsverkare än för ett våldtaget, misshandlat barn?

Jag är rätt säker på att hon inte är representativ för allt kyrkfolk i Skellefteå utan att hon tillhör en minoritet. Ändå – eller snarare just därför – fick hon utrymme i medierna. Och där kommer vi in på det som den här texten egentligen handlar om: Fegheten hos majoriteten. Rädslan för uthängning, utfrysning, smutskastning – jag fattar det. Men så skulle ju inte bli fallet om majoriteten öppnade munnen istället för att hålla tyst.

Jag menar så här: Om resten av kyrkfolket i Skellefteå hade satt ner foten för diakoniassistentens dumheter och sagt öppet och modigt till medierna att ”Vi ställer oss inte bakom detta. Vi inser att den här gärningsmannen sannolikt haft ett problematiskt liv men vår sympati ligger hos offret.” så hade inte journalistkåren fått samma utrymme att vända blicken mot gärningsmannen.

Det här gäller i alla sammanhang. Jag är övertygad om att den moraliska kompassen är hyfsat korrekt hos en majoritet även av de som brukar kategoriseras som koftor av olika slag – men att denna majoritet låter sig skrämmas till tystnad av den högljudda och resursstarka minoriteten.

Det är fegheten hos majoriteten som tillåter minoriteten att behålla den trånga åsiktskorridoren och fortsätta att döma ut människor som har åsikter de inte gillar.

Bild: Skärmdump från inslag i SVT den 25 juli 2022. Inslaget har senare tagits bort från SVT Nyheter:s webb