Så inledde Lotta Edholm häromdagen en pressträff om en ny gymnasieutredning. Edholm är i egenskap av gymnasie-, högskole- och forskningsminister rimligtvis en av Sveriges mäktigaste personer, framför allt när det gäller det statligt finansierade danandet av det uppväxande släktet. Man skulle ha trott att det knappt skulle ha funnits en ståplats ledig när en så betydande makthavare inför folket ville presentera sina planer avseende ungdomens förkovran och därmed nationens framtid.

Ministern hade med sig tre politikerkollegor. Antalet närvarande representanter för pressen var, som framgår av bilden, ungefär lika många. Min slutsats är att pressen gör samma bedömning som jag, nämligen att ministern och hennes kollegor bara har ointressanta floskler att komma med. Varför då gå på en pressträff?

Den som besvärar sig med att avlyssna den halvtimme som pressträffen varade, vilket jag har gjort, blir uttråkad av det ihållande svammel som dessa framstående politiska ledare, varav två ministrar, består oss med. Som medborgare, skattebetalare och medfinansiär till den hälft av bruttonationalprodukten över vilken dessa ledare styr hade man gärna önskat att man instämde i deras funderingar eller åtminstone begrep deras resonemang, men så är det inte, i varje fall inte i mitt fall.

Detta tål att tänkas på. Landet och därmed dess medborgare styrs av figurer för vilka vanliga skattebetalare som jag inte har respekt. De pladdrar och slösar med mina pengar. Det är inte bara jag som undrar hur detta kan komma sig. Som en nation av rumpnissar vickar vi på våra huvuden och frågar oss ”voffö di gör på dette viset”.

Ingen medborgare som jag har träffat har något övertygande svar på den betydelsefulla frågan. Men jag kan redovisa några vanliga teorier. Många av de försöksvisa svaren går ut på att våra ledande politiker och härskare är dumma i huvudet. Det skulle förklaras av den process varigenom de når sina framstående positioner. De kvalificerar sig genom att knyta personkontakter och lära sig byråkratiska procedurer i de politiska ungdomsförbunden. Om de sedan visar sig villiga att lyda order kan de utses att hamna på röstsedlar på valbar plats.

Den teorin kan emellertid inte förklara våra ledares svammel. De väljs trots allt av medborgare som, tror jag, skulle uppskatta hederligt och rakt tal från dem som begär våra röster. Den politiker som ville ha fler röster – vi har ändå ett system som tillåter kryssade kandidater att gå före i kön till riksdagen och diverse fullmäktige – skulle lätt kunna göra en egen kampanj genom att tala väljarnas språk och därmed bli vald utan starkt tvång att lyda sin partihierarki. Men detta sker endast undantagsvis. Det måste finnas en förklaring till att demokratins grundföreställning om att medborgarna ska känna förtroende för sina ombud – ”de förtroendevalda” – inte fått något säkert fäste. Teorin om att politikernas högtravande babbel skulle bero på bristande begåvning eller ett snett urval tror jag inte på eftersom den som lyssnar noga kan höra att det ofta finns både resonemang och röda trådar i deras anföranden.

Problemet sitter någon annan stans. Jag har efter en hel del introspektion kommit fram till att våra politiska ledare regelmässigt följer en annan diskurs än vad jag tycker är lämpligt. Eftersom jag enligt de demokratiska principerna är deras uppdragsgivare förväntar jag mig att de ska förhålla sig till mig ungefär som om de hade varit arkitekter, advokater, tandläkare eller skräddare. Jag betalar skatt för att de ska utföra vissa tjänster och jag förväntar mig att de ska ha respekt nog för min ledande roll – återigen demokratin! – för att tala med mig så att jag begriper. Det ska kännas som om de kommit hem till mig och tagit en sup vid köksbordet.

Men den demokratiska diskursen är inte den gängse i svensk politik. De begåvade politikerna Lotta Edholm och Parisa Liljestrand talade inte den sortens demokratiskt jämställda språk på pressträffen. De talade i stället enligt politikens standard vilket är att låta som Statens Offentliga Utredningar. Det är den byråkratiska diskursen. Byråkratiska är det ofta välansade språk som är gjort för kommunikation mellan människor som sitter i myndigheter och får betalt för att läsa promemorior på flera hundra sidor som handlar om hur medborgarna ska styras. Byråkratiskan är överhetens språk.

Byråkratspråket är således väsensskilt från det demokratiska medborgarspråket. När demokratin för ett hundratal år sedan inrättades som statsskick i Sverige kände sig politikerna, skulle jag förmoda, som genuina ombud för sin valmanskår. ”Tilliten” och ”samhällskontraktet”, som det numera talas mer om än någonsin förut, var vid demokratins tidiga skeden realiteter.

Men numera är medborgarnas förtroende för de förtroendevalda undergrävt. Det har kommit något emellan. Det som vuxit fram och tagit sig ton är välfärdens apparater, alltså de flermiljonhövdade myndigheter som gradvis expanderat som ett resultat av politikernas ambitioner att lägga livet till rätta för sina uppdragsgivare, det vill säga medborgarna.

I den bästa av alla världar hade politiken värnat om sina rötter och kommunicerat med medborgarna på det ursprungliga, demokratiska, medborgerliga sättet. Men så blev det inte, vilket troligen var oundvikligt. De folkvalda ombuden gled gradvis in i och förenade sig med myndighetsvärlden och den offentliga makten. Den offentliga makten är välorganiserad och samsnackad och har därför så mycket mer att erbjuda politikerna än det dovt morrande folket.

Valet mellan att ta regeringsplanet till Bryssel för att delta i ett sammanträde med efterföljande middag och att resa till Sundsvall för att träffa ett halvdussin kristdemokrater är inte så svårt.