Nu tävlar landets kommuner, de flesta rödgröna, om vem som kan sätta sig på tvären allra mest
när det gäller svåranpassade invandrares frivilliga återvandring. Att säga nej till regeringens samordnare har blivit det nya ”refugees welcome” och lokalpolitikerna vet inte till sig av glädje över denna nya möjlighet att sabotera regeringens arbete.

Det skulle vara en sak om de faktiskt bekymrade sig om kostnaderna för återvandringsbidraget, eller för att reglerna inte är strikta nog, då de som får bidraget faktiskt kan få komma tillbaka till Sverige. Men det bryr de sig inte om. Det viktigaste är att de får signalera godhet och omsorg om de människor som tillför allra minst till samhällsapparaten.

För en tid sedan fick vi höra Malin Lauber, kommunstyrelsens ordförande i Växjö, argumentera för vikten av att alla invånare ska stanna i kommunen. De kommer att bli lönsamma längre fram, menar hon, och utgöra en viktig del av Växjös framtida kompetensförsörjning när de ska jobba inom vård och omsorg. Därför säger kommunen blankt nej till att ens träffa regeringens samordnare.

Föga förvånande blev Lauber fullkomligt mosad av Sverigedemokraternas Ludvig Aspling, som slog hål på varenda ett av hennes tunna, pinsamma argument. Men det har inte hindrat en rad andra kommunpolitiker från att rabbla upp samma floskler.

Politikernas ställningstagande har också eggat en och annan ledarskribent, inte minst på lokal nivå. Lowe Smith Jonsson, ledarskribent på KT-Kuriren, till exempel, som kände en eld tändas när han fick ta del av Jokkmokks bestämda nej till återvandring. Han hade glömt hur det känns ”när politiker faktiskt står upp för något viktigt” och nu ser han med eufori hur vårdkasen tänds från norr till söder i kampen för att hindra svåranpassade människor från att lämna Sverige. Han hoppas innerligt att hans egen kommun Karlskoga ska följa närliggande Degerfors exempel.

”För även om tanken med återvandringsbidraget är att personer som inte hittat sin plats i svenska samhället ska åka till sitt ursprungsland och sluta belasta svensk välfärd så skvallrar förslaget om något annat. Det skvallrar om en ganska rutten människosyn.” skriver Smith Jonsson rättrådigt.

Men i själva verket är det faktiskt han själv som ger uttryck för en ”ganska rutten människosyn” när han så förbehållslöst propagerar för att hårt ansträngda skattebetalare ska bekosta välfärd för människor som inte kan, och ibland inte ens vill, bli en del av samhället och bidra själva. Och det är inte bara ruttet mot dem som betalar – utan också mot dem som faktiskt vill resa hem, om bara möjligheten ges.

Den här barnsliga signalpolitiken är en upprepning av 2015 – 16 års ”refugees welcome”, när rödgröna och liberala kommuner från norr till söder tävlade om vilka som kunde välkomna flest migranter. Tio år av ständigt ökande samhällsproblem, relaterade till den huvudlösa invandringspolitik som då fördes, är plötsligt glömda nu när rödgröna politiker ser en chans att signalera godhet och, framför allt, signalera att regeringen är ond.

Men som kan komma i fråga för återvandringsbidrag har ingenting alls att vinna på
kommunernas vägran att gå regeringen till mötes, tvärtom. Det här handlar om något helt annat: om kollektiv aktivism, ett infantilt trots och om att misstänkliggöra regeringens försök att lösa samhällsproblemen.

Det är illa nog. Än värre är att det också är ett sätt att visa fingret åt den majoritet av väljarkåren som röstade för en ny migrationspolitik. Det handlar om folkförakt och ingenting annat.

Bild: Refugees Welcome var parollen för 2015. (Wikimedia Commons)